Att vårda. Att komma nära. Det är vardagen för en personlig assistent. Men ibland är det svårt att sätta gränser mellan yrkeslivet och det privata, vilket kan få förödande följder.

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/susannesjoberg4608.jpg  

Susanne Sjöberg går längs den spegelblanka Härstorpssjön i Ronneby. Solen lyser starkt genom de gulnande ekarna. Hon är på väg tillbaka. Efter en period som utbränd tar hon det första stegen ut i arbetslivet igen. Hon har precis börjat arbetsträna i köket på ett servicehem.

För snart ett och ett halvt år sedan rasade det.

Susanne Sjöberg hade haft ont en längre tid. En molande värk som flyttade runt i kroppen.

Allt kom ut
Hon satt på ett möte med läkaren och talade om framtiden. Så hulkade hon. Ur henne flöt en hejdlös flod av tårar och osammanhängande ord.

– Jag orkar inte mer. Jag klarar det inte. Och fritids, hur ska det gå med alla papper som ska skrivas under? Jag kan inte. Och försäkringskassan.

– Jag orkar inte, upprepade hon.

Då hade hon jobbat som personlig assistent i nästan 15 år, åt olika människor med funktionshinder som behöver hjälp i vardagen.

Det hade varit ett spännande men påfrestande jobb.

Svårt att säga nej
I början tyckte hon synd om de personer hon hjälpte och deras anhöriga.

– Det kan inte vara lätt, tänkte hon.

Så när de anhöriga sa att de själva skulle jobba över en timme, var det svårt att säga nej.

Då de undrade om hon kunde städa lite extra eller ta hand om tvätten var det också svårt att säga nej.

Det lilla extra
Flera gånger har hon också fått höra att om brukaren hade varit frisk så skulle han eller hon ha hjälpt sina anhöriga med att städa eller att ordna en födelsedagsfest.

– Därför skulle väl du kunna… frågade flera anhöriga.

Ibland gick hon med på att göra det där lilla extra, ibland fanns inte tid.

Susanne Sjöberg säger att det är viktigt att lista den personliga assistentens arbetsuppgifter.

– Det måste finnas ett papper på exakt vad man förväntas göra, annars blir det inte bra.

Susanne Sjöberg har i hela sitt liv haft svårt att säga nej, dra gränser.

– Cheferna rider på sådana som mig. De vet att jag inte kan säga nej och ringer till mig om de behöver hjälp.

Inte bara jobbets fel
Men det är inte bara jobbets fel att hon brändes ut.

– Min barndom och andra saker som har hänt i mitt liv har också stor betydelse, säger hon.

– Jag kan inte säga nej till mina kompisar. Det får inte finnas några alkoholister eller några barn som lider. Jag vill vara den som ska rädda världen. Tänker man så faller det förr eller senare ihop.

Vi ser ut över sjön. Det börjar mörkna.

Har du någon gång ångrat att du började jobba som personlig assistent?

– Aldrig, säger hon hastigt. Aldrig! Jag har fått lära mig sjukgymnastik, fungerat som en sorts arbetsterapeut och gett synträning.

Dessutom har jag fått jobba ute i det fria, fått resa och gå på teater på arbetstid. På vilka andra jobb får man lära sig så många olika saker? säger Susanne Sjöberg.

FAKTA / Personlig assistans
Drygt 50 000 jobbar som personliga assistenter. De flesta är anställda av en kommun. Enkäter visar att många trivs, men att situationen är utsatt. En personlig assistent kan förlora jobbet om hon eller han hamnar i konflikt med brukaren eller om brukaren läggs in på sjukhus.
Ibland krockar arbetsmiljölagen med brukarens rättigheter. Bostaden kan sakna lyftanordning, och det finns brukare som röker, dricker och knarkar. Arbetstiden är ofta utspridd över hela dygnet. Medianlönen är drygt 17 500 kronor i månaden.
Källa: Kommunal

Besök assistenternas mötesplats