Månen sirlade svagt genom den stora ekens lövverk. Jungfrun Wanja hade samlat rövarna, de muttrade men det bjöds mjöd, med det lät rövarna sig nöja.

– Hör upp, sa Jungfrun, Mona Talfagra gästar med budskap inför valet till Storarådet om två solvarv. Talfagra steg fram i eldens sken.

– Rövare, vi måste alla gå samman för att driva Fredrik Hårlöse bort från Storarådet. Om jag Talfagra får högsäte om två solvarv då ska vårt skriftade pris gälla i vår skog. Talfagras ord möttes med gillande, många höjde sina bägare till Talfagra.

– Vem där, frände eller bli dräpt, skrek några rövare i eldskenets utkant. Ur skuggan kom ett man- och ett kvinnfolk, hukande.
– Frände, jag är Petter Vingelkråka och detta är min kona Maria Maskros.

Rövarna stirrade ilsket undrande. Vingelkråka och Maskros hade ju kommit smygande som illgärnsmän. Lika gott att dräpa dem direkt, så slapp man undra vilket, tänkte de.

– Stopp, skrek Talfagra,. Vingelkråka och Maskros är mina försvurna i detta. Vi ska stå eniga mot Hårlöse i minst en mansålder.
– Hur kan Du, Talfagra veta vad som timar inom en mansålder?

– Frände med Vingelkråkas och Maskros folk, de som är samman med Hårlöses anhang i olika sockenråd över riket?

– Vingelkråka och Maskros är med herrarna i frågan om att inte hålla rövarrätten okränkt. Men så hördes åter.

– Vem där, frände eller bli dräpt! Fram steg ett manfolk, men ändå nästan som en gosse.­

– Frände, jag är Lasse Rus, Liten kallad! Jag vill också gå samman med Talfagra och alla rövare mot Hårlöse. Jag stöder inte herrarna i några sockenråd, jag håller rövarrätten okränkt. Jag är mer trogen rövarnas sak än Vingelkråka och Maskros. Men om Lasse Liten och hans folk hade det alltid varit osämja i skogen sedan mången mansålder. Väl försvurna eller djupt opålitliga, det var trätan.

– Du Talfagra, är du även försvuren med Lasse Liten?

– När ni talat er samman, har då Lasse liten varit bjuden som frände?

Talfagra försöker värja sig.

– Lasse var bjuden att gästa som like men ville icke komma. Det är inte jag och Vingelkråka som fjärmat Lasse liten, han har fjärmat sig själv från detta!

Det är inte sant, det är inte sant, det är inte sant, skrek Lasse Liten.

Nu steg ropen och slamret av dragna svärd mot ekens lövverk. Någon ropade:

­– Svara Jungfru, har Talfagra ställt Lasse liten utanför eller bjudit honom som frände?

Nu var det risk för holmgång, Wanjas hird drog sina svärd. Vingelkråka och Maskros försökte huka bland skuggorna.

– Rövare, ropar Jungfrun, låt oss icke träta ty ett står före allt, om två solvarv ska Hårlöse ut från Storarådet så skål rövare av LO-skogen, skål för att Talfagra då tar högsäte.

–  Skål, ropar rövarna om än ilsket, ty med spetsat mjöd vill alla skåla.

Ingemar Göransson, utredare på LO
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören