För två veckor sedan försäkrade Anders Borg och Mats Odell med en mun att det svenska banksystemet var stabilt. Det var en grov felbedömning. I måndags socialiserade staten fondfirman Carnegie, sedan finansinspektionen dragit in banktillståndet.

Ingripandet blev nödvändigt sedan bankledningen förbrukat både förtroende och kapital. Trots en statlig lånegaranti om fem miljarder litade ingen längre på banken.

För två år sedan höjdes Carnegies kompetens till skyarna av Mats Odell. Han var så imponerad av banken att han anlitade den för att bistå honom med råd och dåd vid utförsäljning av statliga företag.

Det är samma bank som de senaste åren dragit på sig varningar och böter, ägnat sig åt olaglig spekulation med spararnas pengar och vars anställda under resans gång roffat åt sig miljarder i bonusar varje år. Just dessa finanshuliganer var enligt Odell mest meriterade för att hjälpa honom att förskingra offentlig egendom.

Carnegie kan dra med sig andra banker i fallet
Nu förs denna skojarfirma över till riksgälden med motiveringen att den är ”systemviktig”. Med uttrycket förstås att dess skumraskaffärer nått en sådan omfattning att en konkurs hotar att dra med sig andra banker i fallet. Bedömningen är förmodligen korrekt. Andra finansinstitut är insyltade i Carnegies solkiga affärer. Faller en finns risk att flera faller.

Den svenska regeringen har liksom andra länders regeringar ställt ut långtgående lånegarantier för bankväsendet och även lovat att förse bankerna med nytt riskkapital om så krävs.

Denna enastående beredskap att rädda finanskapitalet står i skarp kontrast till det ointresse regeringen visar den krisande bilindustrin. För denna planeras inga statliga räddningsaktioner. Näringsministern tycker helt fräckt att landstingen i västra Sverige kan omfördela pengar från sjukvården för att klara av de arbetsmarknadspolitiska insatser som regeringen avvecklat.

Regeringarnas ovilja att dra lärdomar inger oro
Det mest oroande med finanskrisen är inte att finansmarknaderna än en gång tillåtits löpa amok. Mest bekymmersamt är regeringarnas ovilja att dra lärdomar av de återkommande kriserna. Alla tycks tro att lite skärpt övervakning och kontroll är nog för att hanteringen ska fungera igen.

I den svenska regeringens krisplan för bankerna finns ingen analys av vilka åtgärder som krävs för att förhindra att systemet urartar igen. Anders Borg skäller hjälplöst över att bankerna utnyttjar lånegarantin till att hyfsa sin vinstmarginaler genom att hålla boräntorna högre än nödvändigt. Men gläfsandet skrämmer inte profithungriga bankirer. Som vakthund framstår Borg som en ganska tandlös jycke.

En första slutsats regeringen borde dra är att avskriva alla planer på att sälja Nordea. Staten behöver äga en storbank för att skaffa sig insyn och kontroll över finansmarknaden. Staten bör också starta en ömsesidig fondmarknadsbank för att garantera konkurrens som förhindrar att småsparare plundras på sitt sparkapital.

Carnegiebeundraren Mats Odell tar inte sitt uppdrag seriöst
En andra åtgärd är att alla högre befattningshavare i finansvärlden som medvetet bryter mot reglerna bör kunna ställas till personligt straffansvar. Osunda bonusar som uppmuntrar girighet och kortsiktighet bör förbjudas inte bara tillfälligt utan permanent. Reglerna för bokföring, värdering och kapitaltäckning måste skärpas och förtydligas. Banker som blåser upp sina balansräkningar måste omedelbart förlora sina tillstånd.

Arbetsuppgifter finns i överflöd för en finansmarknadsminister som tar sitt uppdrag seriöst. Men just det karaktärsdraget är tyvärr inte vad vi förknippar med Carnegiebeundraren Mats Odell.