ESSÄ. I en gammal gruva hittas resterna av en mördad kropp, under en filminspelning duggar intrigerna tätt och i herrskapsfamiljens historia ruvar mörka hemligheter. Liksom de tidigare lanseras Järngreppet, Aino Trosells fjärde bok med Siv Dahlin i huvudrollen, som en deckare. Men är den verkligen det?

Jo, gåtan och jakten på dess svar finns ju där förstås. Men jag anar ändå att deckarintrigen mest tjänar som draghjälp för en större berättelse som inte låter sig skymmas av vare sig hotfulla beundrarbrev eller döda kroppar: den om arbetarklasskvinnans liv och villkor, den om hur kön och klass gör sina avtryck i våra liv.

Vem ska man identifiera sig med?
I förgrunden står framförallt två kvinnor.

Den ena är Siv Dahlin själv (i den här romanen är hon kokerska på en herrgård i Bergslagen), den andra är den åldrade herrskapsfrun Maria Skiöld.

Maria är den utsatta arbetarklasskvinnan som inte fick den hon ville ha, och som istället ”kom upp sig” genom ett påtvingat och olyckligt äktenskap.

Deras liv har förvisso tagit diametralt motsatta riktningar, men de delar ändå börd och bakgrund, Siv och Maria.

Och till en början speglar sig mycket riktigt Siv Dahlin i den gamla kvinnan, hon känner sympati för henne och kanske också igenkänning.

Som läsare tar man aningslöst för givet att Siv Dahlin och Maria Skiöld med sin gemensamma härkomst är dem man ska heja på, att de är typer som ska symbolisera den goda kampen mot det dubbla förtryck som drabbar kvinnor ur arbetarklass.

Men storyn tar en oväntad vändning när det efter hennes död uppdagas att Marias olyckliga kärlek var hennes egen bror.

Därmed ställs frågan om man verkligen måste identifiera sig med en människa av samma kön och klass – av de skälen allena – på sin spets.

Allt vänds upp och ner
Här märks tydligt att Trosells projekt i första hand inte är att skriva en trovärdig deckarhistoria: det som är en förveckling för mycket i deckarintrigen blir den springande punkten i skildringen av kön och klass.

Tillförandet av incesttabut i Marias förflutna vänder uppochner på allt, och Aino Trosell skriver sig därmed på ett skickligt sätt ut ur bilden av den alltjämt goda arbetarklasskvinnan.

I förlängningen fungerar nämligen incesthistorien som ett sätt att tydliggöra att arbetarklasskvinnans historia inte är en, utan flera.

Att klass och kön är viktiga faktorer, men att de inte räcker till för att helt förstå maktförhållanden eller identitetstillhörighet.

Andra saker som etnicitet, ålder eller i det här fallet hur man förhåller sig till sexualitet och kärlek, spelar också roll.

För Siv, som sett sig själv i Maria, blir uppdagandet avgörande.

Det finns inte bara en
Jag skulle vilja påstå att Marias incestuösa kärlekshistoria faktiskt frigör Siv från ett slags inre tvång att identifiera sig med alla kvinnor med rötter i arbetarklassen.

Ytterst är Aino Trosells bok därmed en uppgörelse med bilden av arbetarklasskvinnan i bestämd form singularis, som om hon bara fanns i ett utförande.

Siv Dahlin må vara en kvinna ur arbetarklassen, men det säger egentligen inte särskilt mycket om vem hon är eller hur hon väljer att leva sitt liv.

Deckare (?): Järngreppet.
Författare: Aino Trosell .
Förlag: Norstedts.

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn