ESSÄ. Att proletärromanens storhetstid är förbi råder det knappast någon tvekan om. Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och alla de andra autodidakterna med sina storslagna skildringar är döda men de har lämnat ett livskraftigt litterärt arv efter sig. Kanske är det numera så i det postindustriella samhället att den traditionella proletärromanens tid är förbi.

Det har i dess ställe kommit en ny sorts arbetarlitteratur. Den episka arbetarromanen – med tydliga klassperspektiv och en grundläggande radikal samhällssyn – lever trotsigt vidare.

Vardagen pockar
Men nya tider kräver nya berättelser. En föränderlig verklighet tränger sig envist in i litteraturen.

Livskraften i genren har inte minst visat sig i att Augustpriset oväntat gått till Torbjörn Flygts Underdog, Susanna Alakoski Svinalängorna och – nästan – till försäljningssuccén Åsa Linderborgs Mig äger ingen.

Den nya vardagen pockar på att bli skildrad. Åsa Linderborgs bok, som många har valt att betrakta som en bok av privatpsykologisk karaktär, är minst lika mycket en roman om klassfrågor. Faderns osäkerhet bakom den litet tuffa ytan, hans svettiga oro inför varje möte med den officiella världen, samtidigt som han hålls uppe av en stålhärdad stolthet över sin yrkesskicklighet, är känslor som många känner igen.

Klassmärket, inbränt djupt i köttet, går aldrig ur. Osäkerheten sipprar genom ben och märg. Det är arbetarklassens eviga arv.

Svårfångat förtryck
Däremot har det ekonomiska förtrycket blivit osynligare, orättvisorna är otydligare på ytan och därmed mer svårfångade. Kraven på litteraturen blir därmed andra, jag vill även säga de blivit större och svårare.

Klassfrågan är själva den bärande stommen i Torbjörn Flygts genombrottsroman Underdog från 2001, en skarp skildring av drygt tjugo år av samhällsförändringar från sextiotalet och framåt.

Den unge Malmögrabben Johan stångar sig dagligdags blodig mot den osynliga klassbarriären, har svårt att tillägna sig de rätta koderna under sin klassresa. Skildringen av samhället sker konsekvent med en hungrig och allt hårdare blick riktad uppåt, snett underifrån. Perspektivet är helt avgörande.

Jag tror också att Underdog – och dess framgångar – varit viktig som inspiration för andra och yngre författare att återigen föra in klassfrågorna och arbetarklassens villkor i skönlitteraturen.

Trots deras olikhet finns det något grundläggande som förenar Flygts roman med t ex Susanna Alakoskis skildring av förortslivet i Ystad. Utstöttheten, främlingskapet, sökandet efter en tydlig identitet, drömmen om ett drägligare liv.

Stommen är realismen
Vitaliteten i traditionen märks kanske ännu tydligare i John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in och hans senaste Människohamn.

Att den första handlar om en tjejvampyr och den andra om övernaturligheter i Roslagens skärgård är faktiskt ganska ovidkommande.

Stommen, det bärande och brännande, är den realistiska skildringen av dels förortsliv i 80-talets Blackeberg, dels en skärgårdsbefolkningens hårda kamp för daglig överlevnad i den lilla vindpinande fiskebyn Domarön.

Ajvide Lindqvist skriver realistiskt, starkt verklighetsförankrat. Han skriver i den breda realistiska traditionen och har en tydlig ambition att gestalta dagens samhälle och dess sociala och politiska problem utifrån ett tydligt klassperspektiv.

Det låter kanske märkligt att inordna John Ajvide Lindqvist i arbetarförfattarnas led med tanke på att han skriver skräck. Men en litterär genre är vad författaren gör den till. Och förutan förankringen i den konkreta verkligheten hade hans romaner förlorat mycket av sin litterära lockelse och tyngd.

Överblick
Svaret på frågan varför den nya arbetarlitteraturen är så stark och levande kan vara mycket enkelt. Jag tror P O Enquist hade rätt när han en gång sade, att ”romanen är den plats där vi överblickar våra liv”.

Crister Enander
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn