Något stort har hänt. Barack Obama som USA:s näste president markerar inte bara att landets svarta befolkning tagit ännu ett viktigt steg på den långa vägen mot fullt medborgarskap.

Maktskiftet i Vita huset markerar också slutet för den neokonservativa epoken under George W Bush. USA får en president som på hemmaplan är socialt reforminriktad och i utrikespolitiken vill ersätta konfrontation med dialog, ensidiga maktanspråk med respekt för internationella överenskommelser.

Obamas valseger beror på att han entusiasmerat nya väljargrupper. Med sin valslogan ”tid för förändring” har han lockat ungdomar, svarta och latinamerikaner till valurnorna. I kombination med demokraternas traditionellt starka stöd bland arbetare och liberal medelklass ledde det till ett rekordhögt valdeltagande.

I en tid då de dominerande massmedierna anses spela en avgörande roll för valutgången är det intressant att notera att Obama vann valet främst tack vare en framgångsrik folklig mobilisering.

Med hjälp av internet kunde han nå direktkontakt med väljare och valarbetare, utan att budskapet vanställdes av de stora riksmedierna. Tack vare tusentals frivilliga valarbetare lyckades han starta politiska diskussioner i hem, arbetsplatser och skolor. Svenska partier kan lära mycket av honom.

Start personligt mandat
Obama fick ett starkt personligt mandat. Han erhöll nästan lika många elektorsröster som Bill Clinton fick i sitt första segerval. Än viktigare kan visa sig vara att både senaten och representanthuset efter valet styrs av demokraterna.

Om den nyvalde presidenten lyckas ena sitt parti kring en sammanhållen politik – inte det lättaste i USA där kongressledamöterna ser sig lika mycket som företrädare för delstaterna som för nationen – är det egentligen bara den mäktiga Högsta domstolen som kan sättar käppar i hjulet.

Det amerikanska folket vill förändring. Men vilka ambitioner har egentligen Obama? Hans möjlighet att infria alla förhoppningar beror på hur han lyckats hantera USA:s vanskötta ekonomi.

USA är i dag skuldsatt upp över öronen. Landet har länge levt på lån från omvärlden. Men krediten har fördelats ojämnt. Socialt är USA ett tudelat land. Stora grupper av befolkningen, också löntagare med fasta jobb, har fått se sin levnadsstandard sjunka.Vinsterna från utlandslånen har de rika stoppat i egen ficka, skuldbetalningen har de vältrat över på den hälft av befolkningen som har knappast marginaler.

USA måste av egen kraft lösa sina ekonomiska problem
Nu är kreditfesten över. Omvärlden ställer inte längre upp som kravlös bidragsgivare. USA måste av egen kraft lösa sina ekonomiska problem.

Obamas väljare väntar sig en bättre sjukförsäkring, en bättre skola och en framsynt klimatpolitik. USA behöver rusta upp en föråldrad industri och en nedsliten infrastruktur. Att lösa uppgifterna kräver en väldig omfördelning av resurser.

Ett villkor för framgång är att staten förmår ingripa i det ekonomiska livet på ett sätt som för tankarna till legendariska presidenter som Franklin Roosevelt och Lyndon Johnson. Paradoxen är att världens mest kapitalistiska land vunnit sina största framgångar socialt och ekonomiskt när det styrts av presidenter som medvetet begränsat kapitalets makt.

Om Obama vågar anknyta till idéarvet från dessa föregångare återstår att se. Han har utan tvivel sina väljares stöd för en radikal omläggning av politiken. Men att tala om förändring är en sak, att åstadkomma den är en annan.