Den svenska modellen med solidarisk skattefinansierad vård, omsorg och skola har ett starkt stöd långt in bland borgerliga väljare. Men samtidigt finns tvivel om huruvida skatterna på längre sikt räcker för att finansiera dessa välfärdstjänster.

Stödet för den svenska modellen stärks om det går att visa att resurserna också kommer att finnas ­– utan att skatterna måste höjas. Att det är möjligt har jag kommit fram till i rapporten Välfärden kan finansieras utan skattehöjningar som jag utarbetat på uppdrag av LO och som offentliggörs nästa vecka.

Att vi lever allt längre och att de många 40-talisterna når de mest vårdkrävande åldrarna efter år 2020 ökar behoven. Även om standarden förblir oförändrad ökar resursbehoven med en halv procent per år fram till år 2020 och dubbelt så snabbt under de därpå följande 15 åren.

Lägg därtill att medborgarna i takt med stigande realinkomster kräver mer välfärd. Så har det varit historiskt, både i länder där tjänsterna till stor del betalas privat, som USA, och i länder där de finansieras med skatter.

Välfärden måste prioriteteras på bekostnad av polis och militär, till exempel
För att klara både demografin och medborgarnas krav på bättre service behövs en långsiktig årlig tillväxt för välfärdstjänsterna med närmare 1,5 procent. Ska det gå att förverkliga denna tillväxt utan kontinuerliga skattehöjningar måste välfärdstjänsterna prioriteras framför andra offentliga tjänster, vilka utgör en tredjedel av den offentliga konsumtionen, bland annat verk och förvaltningar, militär, polis, vägar, hamnar, parker, muséer och olika tekniska tjänster.

Att prioritera välfärdstjänsterna är inte ny politik. Det har skett under hela efterkrigstiden. Välfärdsresurserna kan öka genom höjd sysselsättning i privata sektorn, eller genom ökad produktivitet inom offentliga tjänster, eller förstås, genom att skatterna höjs.
En fjärde möjlighet, att höja brukaravgifterna, har jag förkastat. Ska sådana höjningar ge mer än ett marginellt tillskott till finansieringen måste de bli så stora att de hotar principen att välfärdstjänsterna ska fördelas efter behov.

Hög sysselsättning är inte bara ett centralt välfärdsmål. Den bidrar också till välfärdens finansiering. En tumregel är att skatterna inte behöver höjas om antalet skattefinansierade arbetstimmar ökar i samma takt som de ökar i den privata sektorn.

Sysselsättningen kan öka genom att den arbetsföra befolkningen växer, eller genom att fler arbetar, eller genom att antalet arbetstimmar per sysselsatt ökar.

Allt fler i arbetsför ålder
Befolkningen i arbetsför ålder har hittills under 2000-talet ökat relativt snabbt. Ökningen bedöms fortsätta i mellan fem och sex år, men förväntas därefter upphöra. Andelen sysselsatta har ökat relativt svagt mellan konjunkturtopparna 2002 och 2008, men ligger ändå på den högsta nivån sedan åren före 90-talskrisen. Antalet arbetstimmar per sysselsatt har ökat under samma period, tack vare kraftig minskning av antalet sjukskrivna.

Jag bedömer att sysselsättningen kan öka med 0,5 procent per år under perioden 2008 till 2020, något mer under första delen och något mindre under den andra. Då har jag tagit hänsyn till de möjligheter som finns att höja sysselsättningen för ungdomar, äldre, invandrare, tillfälligt anställda, ofrivilligt deltidsarbetande, med flera. Men också till att vi brukar ta ut en del av utrymmet för standardökning i någon form av arbetstidsförkortning, och att andelen studerande i arbetsför ålder trendmässigt ökar.

En sysselsättningsökning räcker inte för att finansiera välfärden. Det krävs också en fortlöpande produktivitetsökning inom de skattefinansierade sektorerna, även om den ökningen förstås inte kan bli lika snabb som inom industrin. Vilket inte heller är nödvändigt. Det räcker om den ökar med i genomsnitt 0,5 procent per år. Ökad produktivitet måste göras till en del av välfärdspolitiken, eftersom den är avgörande för om ambitionerna ska kunna förverkligas.

Det handlar inte om att ”springa fortare i korridorerna”, utan om bättre utbildning, att sprida kunskap om nya framsteg, bättre arbetsorganisation, ökad delaktighet och kunskap om verksamheternas ekonomi, minskad personalomsättning, teknisk utveckling, konkurrens, bättre upphandling, utveckling av produktivitetsmått, med mera.

Välfärden klaras utan höjda skatter till 2020
Min slutsats är att den solidariska fördelningen av välfärdstjänster kan försvaras utan skattehöjningar till ungefär 2020. Därefter krävs begränsade skattehöjningar därför att behoven ökar snabbare när de stora årskullarna från 40-talet behöver vård och omsorg och sysselsättningsökningen bromsas upp.

Jag har utgått ifrån 2008 års skatter, cirka 48 procent av BNP. Reinfeldts regerings avsikt är att snabbt sänka skatteuttaget med motsvarande tre procent av BNP och vill på längre sikt gå ännu längre. En förutsättning för att få ihop den kalkylen är att ökad välfärd betalas privat och inte med skatter.

En skillnad mellan de politiska alternativen gäller hur stor del av välfärdstjänsterna som ska finansieras med skatter. Denna skillnad blir på lång sikt allt större.

Arbetarrörelsen kan med gott självförtroende vidareutveckla en välfärdspolitik som har starkt folkligt stöd. Politiken måste inriktas på att öka sysselsättningen, ge välfärdstjänsterna ett visst företräde när resurserna fördelas, samt att driva på produktiviteten inom de skattefinansierade tjänsterna.

Rolf Andersson
Före detta utredningschef i Kommunalarbetareförbundet, verksam i Arbetarrörelsens Tankesmedjas skatteutredning
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören