Vaxholmsmodellen tillhör det förflutna, men facket kan ändå uppnå sina centrala mål, skriver Svante Nycander i en replik till Hans Tilly och Clas Linder.

Dumpningsskyddet mot utstationerade företag är satt ur kraft, tiden går och ett nytt status quo håller på att etableras. Är det rätt läge att göra Lissabonfördraget till en huvudfråga? Är det ett löntagarintresse att diskutera  dumpningsskyddet som om det gällde tidlösa, orubbliga principer snarare än ett praktiskt problem?

Svenska företag har anledning att verka för kostnadsneutralitet på arbetsmarknaden, partsföreträdarna har uppenbart gemensamma intressen och borde kunna hitta varandra, som i Danmark.

Det är ofruktbart att åberopa påstådda garantier för de fackliga rättigheterna, ”svart på vitt”, under förhandlingarna om medlemskap 1993. (Hans Tilly och Clas Linder, LO-tidningen 24/10.) Frågan avgjordes i EES-avtalet 1992. Norge är inte medlem av EU men är som deltagare i EES lika bundet som Sverige av den inre marknadens regelverk och därmed av Lavaldomen.

Att Sverige skulle vara med i EES hade socialdemokraterna och de borgerliga gemensamt verkat för sedan 1984, och beslutet fattades av riksdagen enligt den representativa demokratins vanliga regler. Vad som ”garanterades” inför folkomröstningen om medlemskap 1994 saknar relevans.

Facket har en stark position
Trots Lavaldomen har facket en stark position inför kommande beslut. Alla är ense om att särskilda regler mot lönedumpning behövs, samtidigt finns det inget politiskt stöd för lagstiftning om löner.

Även arbetsgivarna inser rimligen att en lag om minimilöner är en skenlösning. Vilken myndighet skulle kontrollera efterlevnaden? Skulle polisen jaga utländska företag som lönefuskar? Med vilken prioritet?

De enda som har resurser, kompetens och tillräckliga motiv att genomdriva lönevillkor är organisationerna på arbetsmarknaden. Rimligen måste facket återfå rätten att gå till strid för sina lönekrav – i den mån dessa är förenliga med EG-rätten.

Facket måste leva med Lavaldomen
Vilken restriktion som därmed gäller är en juridisk fråga, låt vara svårbedömd. Rättsläget är som det är och kan inte ändras av svenska lagar eller avtal. Facket måste leva med Lavaldomen till dess EU eventuellt bestämmer något annat. Och det är inte lätt att argumentera för att kollektivavtal alltid ska anses tillåtna enligt gemenskapsrätten, vad de än innehåller.

Den inre marknaden och de fyra friheterna innebär något mer än förbud mot traditionella gränshinder. Syftet är att eliminera interna nationella regleringar med protektionistisk effekt.

Detta tas för givet när det gäller varor, ett medlemsland får till exempel inte ha nationella säkerhetskrav på bilar. Samma princip gäller i fråga om tjänster, även där måste EU kunna pröva om nationella regleringar strider mot den fria rörligheten.

Sverige hävdar att vårt kollektivavtalssystem är så starkt att det kan användas för att implementera EU-direktiv om till exempel arbetstider; det är alltså en form av nationell reglering. På vilken grund kan man då hävda att en facklig reglering till skillnad från en statlig inte får prövas av EU mot kravet på fri rörlighet? Har facket större suveränitet än Sveriges riksdag?

För varje månad som går anpassar sig tänkesätt och värderingar på arbetsplatserna till en verklighet utan dumpningsskydd, medan fackliga representanter slåss mot väderkvarnar. Vaxholmsmodellen tillhör det förflutna, men det är ändå fullt möjligt att uppnå de mest centrala fackliga målen.

Svante Nycander
Före detta chefredaktör Dagens Nyheter
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören