Bistånd ut – sponsring in

De skördar ris på mark som de arrenderar av staten. I provinsen Ha Giang i norr arbetar i det närmaste alla i jordbruket. Risfältet ligger i dalen. Den nya marklagen från 2003 ger också kvinnorna rätt att ”äga” mark.

REPORTAGET I 40 år har Sverige varit ett av Vietnams allra viktigaste givarländer. Vid årsskiftet firas den långa relationen – samtidigt som allt svenskt bistånd fasas ut.

– Svenskarna har betalat väg och elkabel och sett till att kvinnorna kommit till våra möten, säger Vang My Giang, byatalesman i lilla Thon Pieng på gränsen till Kina.

Varje år de senaste fem åren har 300 miljoner kronor gått till Vietnam, mest till bekämpning av miljöförstörelse och fattigdom.

Skövling
I kölvattnet av den starka ekonomiska utvecklingen har hälften av de viktiga mangroveskogarna skövlats och floderna förgiftats. Förstörelsen är värst i de nya industriområdena.

Dong Nai, en provins norr om Ho Chi Minh-staden, skulle bli första målet för vår resa bland förstörd miljö – och insatser från svenskt bistånd.

Men samtidigt avslöjar miljöpolisen att det taiwanesiska företaget Vedan, som tillverkar glutamat, under 14 år har förgiftat vatten genom en illegal, underjordisk tunnel rakt ut i floden. Och därför stänger myndigheterna Dong Nai för journalister.

Vårt mål blir i stället Ba Ria i södra Vietnam, en provins där de utländska investeringarna ökat kraftigt.

Längst in på en väg kantad av enkla bostäder ligger en privatägd fiskfabrik. Här rensar 200 anställda tio ton småfisk varje dag, som torkas och exporteras till Ryssland och Ukraina.

Höjda löner
Arbetarna bor nära fabriken. När jag via översättare frågar vad de tjänar blir svaret ”en miljon dong i månaden” (cirka 470 kronor). En stund senare ändrar sig översättaren till ”var fjortonde dag”. Ibland är det osäkert om tolkarna ger rätt uppgifter.

Minimilönen höjdes i oktober på grund av inflationen till cirka 800.000 dong (370 kronor) i månaden i vietnamesiskt ägda företag.

För arbetarna och dem som bor runt fabriken är den kväljande fisklukten värst. Den ger andningsproblem i den fuktiga värmen.

Steg för steg
Men fabrikens ägare klappar på en sluten metallåda vid rännan med utsläpp som går ut i floden nedanför. Den består av ett litet reningsverk som ägaren investerat i med stöd av det svenska biståndsprojektet Semla, som betyder ”förstärkning av miljöskydd och mark-rättigheter”.

– Steg för steg investerar jag i bättre miljö, säger han och tillägger att han ökat sin medvetenhet på Semlas miljöutbildningar.

Sida har under fem år skickat 200 miljoner till projektet. Främst går pengarna till miljöpropaganda samt utbildning om betydelsen av toaletter och rent vatten.

– Vi känner till utsläppen men måste ha teknisk hjälp från andra länder. Fisk- och skaldjursfabrikerna ska vi koncentrera till ett område med speciella reningsverk, säger Pham Huu Vu, chef för Semlakontoret i Vung Tau och näst högsta politiker i provinsens miljöenhet.

Miljöflyktingar
Efter besöket på fiskfabriken försöker Pham Huu Vu visa oss floden som ligger dold bakom fabriksmurar och vaktkurer. Vakterna vill inte släppa förbi oss men en öppning vid sidan av en pipeline för cement gör det möjligt att komma ner.

En övergiven räkodling ligger vid kanten av floden där mangroveträden huggits ner. Skaldjursodlingarna håller ett par år. Sedan överges de för att vattnet blivit alltför smutsigt. Människor flyttar vidare.

En skylt i det skövlade området gör klart att här ska Vietnam bygga oljeraffinaderier. I Vung Tau finns hamnen där råoljan, som tas upp ute till havs, skeppas in. Den ska i framtiden förädlas i landet i stället för att exporteras som råolja, i dag en av Vietnams viktigaste exportprodukter.

– Investeringen är viktig för regionen och för hela Vietnam. Fattigdomen ska bekämpas, säger Pham Huu Vu.

Tillväxt före miljö
På miljödepartementets enhet för miljöskydd, i en av Hanois alla offentliga byggnader, är Bui Cach Tuyen generaldirektör. Han är inblandad i det svenska biståndsprojektet på regeringsnivå.

– Det är normalt att utvecklingsländer som Vietnam går igenom en process då den ekonomiska tillväxten är viktigare än miljön. Företagen betalar skatter till landet och ger människor jobb, säger han.

Vilken betydelse har biståndsprojektet Semla haft?

– Främst har det påverkat lagstiftningen och bekostat utbildning av ansvariga både lokalt och centralt. Det är mycket betydelsefullt att höja medvetenheten om miljön inte minst på lokal nivå, säger han.

Mot bergstrakterna
Från Hanoi åker vi bil norrut till minoriteterna i bergstrakterna på gränsen till Kina. Efter tio timmar på en mycket skumpig Riksväg 2 når vi provinsen Ha Giang. När biståndet fasas ut lämnas först de fattiga byarna i bergen åt sitt öde.

– Aktörer utan statliga bistånd ska ta över. Men vem vill gå in i ett döende projekt? undrar Lars-Ove Jonsson från konsultföretaget Orgut som bor i Ha Giang sedan fyra år tillbaka.

Han är agronom, expert på tropisk skog och rådgivare åt Sida i rättighetsprojektet Chia Se som nått över 400 byar.

– Landet är hierarkiskt vilket innebär att det smörjs uppåt. Chia Se vänder upp och ner på hierarkierna och har fått också kvinnorna att delta, säger han.

Kvinnorna i byarna hålls tillbaka och deltog inte alls när de svenska biståndspengarna gjorde entré. Men efter hand har de vågat ta plats på bymöten som bestämmer hur pengarna ska användas.

Liten by
Thon Pieng är en av de minsta byarna och ligger högt upp i ett bergsområde där skogen återplanterats. Byn har fått 134.000 kronor under fyra år. Mycket pengar för en avlägsen bergsby, sägs det.

Byn har 81 invånare som till
hör hmongfolket. I flera hundra år har hmong bott i gränstrakterna till Kina, berättar byns talesman Vang My Giang.

De lever på att odla majs, bananer, kassava, sötpotatis. Det är förbjudet i lag att utöka sin odlingsmark med svedjebränning men ändå ”brinner bergen” i mars, konstaterar Lars-Ove Jonsson.

Upprustad skola
Skolan har rustats upp, liksom bostadshus och stallar till djuren. Byborna har fått hjälp att odla på nya sätt. Talesmannen pekar på ett kraftigt gräs som växer nära huset som ger mat till djuren, några kor.

Men det viktigaste är att de fått hjälp att bygga vägen så att de kan köra motorcykel, att dra upp en elkabel och installera vattentankar.

Vang My Giang vill att det svenska biståndet blir kvar så att de kan bygga ett hus för kontor och byamöten.

– Och så vill vi ha hjälp med att dra upp vatten så att vi kan odla ris, säger han.

Arbete i odlingarna
I ett av de bättre husen, byggt av träplank, kokar en kvinna vatten till te över en öppen eldstad. Köket går i ett med rummet där ett par män röker vattenpipa. Männen går mellan varven in och tar sig några bloss. Tobaken är något starkare än vanlig tobak och växer i bergen, berättar de.

När kvinnan får frågor om vardagen kallar hon på sin man eftersom hon inte förstår vietnamesiska, utan bara hmongspråket. Hon går upp tre på morgonen och arbetar i odlingarna. Sedan går hon hem och lagar mat, berättar hennes man.

– Kvinnans plats är i köket, säger han.

19-åriga Ly Thi Di talar däremot vietnamesiska. Hon har lärt sig i skolan i samhället nedanför, men fick sluta i förtid för att föräldrarna inte hade råd med avgiften.
 
– Min dröm är att fortsätta studera, säger hon, som börjar känna av den starka pressen unga kvinnor utsätts för, att de ska gifta sig.

Hon är blyg men nyfiken och berättar att hon är med i en ungdomsgrupp i samhället där de diskuterar gamla traditioner och hur de ska brytas upp.

Stark utveckling
Vietnams ekonomiska utveckling har varit enormt stark. Men minoriteterna ligger långt efter. En stor andel av dem som är över 35 år, främst kvinnor, är analfabeter. De flesta flickor tas ur skolan efter de obligatoriska och avgiftsfria fem åren.

– Allt fler unga måste arbeta i jordbruket eftersom det blivit dyrt att gå i skolan. Fördyringen drabbar de fattiga hårt, säger Lars-Ove Jonsson.

Korruptionen är utbredd i Vietnam, ”de bruna kuvertens land”. På alla nivåer i samhället sticks sedlar i händerna på dem som kan ge bra plats i vårdköerna och till lärare för extra lektioner. Personalansvariga får pengar av föräldrar för att en dotter eller son ska få en tjänst – och ministrar i regeringen har avslöjats med att ha fifflat med pengar.

Hur kan då biståndspengarna skyddas?

– Vietnamesernas bokföring är oklanderlig. Men hur de fördelar pengarna mellan sig i administrationerna är oklart, säger Lars-Ove Jonsson, som uppger att han inte tror att projektpengar försvinner.

Utskällt projekt
I Vietnams nordliga provinser sträcker sig den svenska biståndshistorien drygt 30 år tillbaka. Pappersbruket Bai Bang var ett utskällt projekt som kom till på 1970-talet, mitt under brinnande krig, men som slutat i solsken.

Skogarna i de norra provinserna skövlades för att förse pappersbruket med råvara. Svenska skogsbolag såg tidigt till att plantera ny skog med hjälp av biståndspengar. Men i början åts en stor del av plantorna upp av vattenbufflar, och bönderna svedjebrände för att få mark att odla mat.

– Slutsatsen blev att bönderna måste blandas in så att de både kunde odla mat och plantera träd – och samtidigt få inkomster av skörden, säger Tommy Österberg, teknisk direktör på svenska Lantmäteriet, som sedan 1989 samarbetat med vietnameserna.

Marknadsekonomi
Planekonomin övergavs och jordreformen innebär att bönderna själva fick bestämma över sin mark och sälja sina produkter till marknadspris. Detta gav en sådan skjuts att Vietnam – från att ha varit ett land som svalt – började exportera ris samtidigt som Bai Bang fick sin råvara.

– Den nya marklag som började gälla för fyra år sedan är i högsta grad påverkad av samarbetet med svenskt lantmäteri. Marken registrerades på individer och värderades. Och kvinnor fick rätt att inneha mark, berättar Tommy Österberg.

All mark är fortfarande ägd av staten, men arrenderas ut på långa avtal.

Många konflikter
Men konflikterna om mark är fortfarande många på alla nivåer i samhället eftersom värdet stigit. Ett våldsamt bråk blossade nyligen upp mellan regeringen och katolska kyrkan mitt inne i Hanoi. En katolsk byggnad har rivits på mark regeringen konfiskerat för ”att bygga bibliotek” men som kyrkan anser att den äger.

Biskopen och regeringsföreträdare grälar öppet.

– Vi tror kyrkan har rätt men staten vinner alltid, säger några ungdomar när de tittar på avspärrningarna runt katedralen.