Den 20 november föreslås riksdagen ratificera EU:s Lissabonfördrag. EU:s toppmöte i Lissabon hösten 2007 enades om förslaget till fördrag. Sedan dess har två saker hänt som gör att riksdagen inte bör skriva på. För det första har Irland i en folkomröstning röstat nej. Då fördraget måste godkännas av samtliga länder har det fallit, åtminstone i sin nuvarande form. För det andra kom i december 2007 EG-domstolens dom i det så kallade Vaxholmsmålet. Domen innebar att Byggnads blockad av lettiska Laval stred mot EG-rätten, av två skäl:

• En svensk fackförening får inte kräva svenskt kollektivavtal av ett företag från ett EU-land, om företaget har ett kollektivavtal i sitt hemland.

• Om företaget inte har något kollektivavtal i sitt hemland får en svensk fackförening bara ta till konfliktvapnet för att de anställda ska få lagstadgad minimilön. Eftersom Sverige inte har någon lagstadgad minimilön blir det omöjligt att gå till konflikt, även om lönen skulle vara 10 kr/timme.

När Sverige 1995 gick med i EU trodde den svenska regeringen att vi fått garantier för att även i fortsättningen den svenska modellen på arbetsmarknaden, där kollektivavtal mellan parterna reglerar löner och det mesta av arbetsvillkoren, skulle fortsätta gälla. Men EG-domstolen slog i december 2007 fast att dessa ”garantier” inte gällde. Därför borde Sverige nu, när Lissabonfördraget på grund av Irlands nej måste omarbetas, kräva en reglering som gör att svenska kollektivavtal även i framtiden ska vara grunden för arbetsvillkor på svensk arbetsmarknad.

Riksdagen bör inte ratificera fördraget innan så skett, antingen det sker genom ett tillägg till fördraget, en omarbetning av utstationeringsdirektivet, eller ett undantag för Sverige i denna fråga.

Då fördraget innebär så stora förändringar för riksdagens ställning, genom att en rad befogenheter flyttas till EU-nivå, måste beslutet tas med 3/4-dels majoritet.

Som det ser ut nu har fem partier (regeringspartierna samt socialdemokraterna) sagt att de vill ratificera fördraget.

Ett argument som framförts är att Lissabon-fördraget innebär förbättringar för löntagarna jämfört med dagens fördrag (Nicefördraget). Argumentet håller inte. När Sverige gick med i EU och ratificerade Maastrichtfördraget, var riksdagen övertygad om att medlemskapet inte innebar att de svenska kollektivavtalen skulle undergrävas, samma sak när Sverige ratificerade Amsterdamfördraget.

Den övertygelsen visade sig, i och med domen i Vaxholmsmålet, vara en illusion.

Om riksdagen ratificierar Lissabon-fördraget skriver den under på att svenska fackföreningar inte längre får strida för att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige.

I dagsläget kan Sveriges regering förhandla med andra EU-länder om de svenska kollektivavtalen med utgångspunkten att Sverige godkänt fördragen utifrån att de skulle vara förenliga med att svenska kollektivavtal skulle gälla i Sverige. Om riksdagen däremot undertecknar Lissabonfördraget skriver Sverige under på Vaxholmsdomen. Sverige godkänner fördraget med kännedom om att domstolens utslag berövar svenska fackföreningar konflikträtten.

Lennart Söderberg
Vänsterpartiet, Uppsala