Vi är flugorna

Provokatören Andres Serrano är i farten igen.

VERNISSAGE. Konst luktar inte. Andres Serrano, som tidigare provocerat med bland annat Piss Christ, ett foto på ett plastkrucifix i urin, var i förra månaden aktuell som veckans konsthändelse i New York.

Ja inte hans konst, alltså. I utställningen Shit är det inte verken på väggarna som är i centrum, utan konstnären.

Han som en gång hetsade upp de politiska och religiösa leden i USA så till den grad att han för ett tag fick inta rollen som
yttrandefrihetens symbol försöker leva upp till sin mediala persona.

Pressen matas i meddelandet: "Andres Serrano (b. 1950) is considered one of the most important contemporary artists working today."

Närbilder av skit
Hans teleobjektiv har zoomat in diverse djurs avföring och publiken är "who’s who" i stadens konstliv.

Det är stora, flådiga närbilder i färgstarkt motljus och de har namn som Bull shit, Freudian shit etc. Soho chic. Hélène Cixous har skrivit förordet till "the full color catalogue" och Serrano glider på vernissagen omkring i poprockig haute couture och ställer välvilligt upp för alla som vill föreviga händelsen i en slags pågående fotosession. Vi är många som vill fånga stjärnan framför skiten, och gärna själva vara med på ett hörn.

De journalistiska vändningarna på temat är förstås oändliga, och själv bidrar han gärna. I New Yorks nöjesbibel Village Voice beskriver han paniken han kände inför exkrementen i processen. Men plötsligt hände något: "I realized I saw a face – actually a face – in it! A sign."

Tabu är bra
I sin storsäljande Den kreativa klassens framväxt talar den amerikanske teoretikern i urbana studier, Richard Florida, om kreativitet som den nya samhällsmotorn.

Fler och fler lever och verkar som det en gång var förbehållet konstnärerna och forskarna. I framtidens städer, de som det stora antalet medborgare väljer, dras inte någon skiljelinje mellan konstnärer, frisörer, kockar, journalister, reklamare och forskare.

Floridas koncept för kreativitet liknar således det som regerar på vilken svensk kultursida som helst. Där har vi köpt att Serranos skit är tabu, och att det spelar roll.

På så sätt har han rätt när han säger: "I got the best shit in town."

I den nya världsekonomin pågår parallellt hans utställning med samma titel i Paris.

Som i en matbok
Vi är som flugorna på högarna på bilderna.

Vi är veckans konsthändelse i NY.

Bilderna skulle kunnat matcha recepten i en matbok från någon av de hippa restaurangerna i Meatpacking district runt hörnet.

Jag är ett med min upplevelse: kulturjournalistik luktar inte.

Det serveras ovanligt gott vernissagevin till.

Läs också: Per Engströms anmälan av Serranos A history of sex den 9 oktober 2007.

Per Zetterfalk
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn