Tar ställning för de undanskuffade

Kent Ekberg under en repetition på Södra Fot. Numera jobbar han med hemlösa som skådespelare, samtidigt som teatern vräkts från sina lokaler i Skarpnäck.

INTERVJU. Den 13 december kommer ett annorlunda luciatåg med tusen hemlösa att vandra längs den julglittrande affärskantade Drottninggatan i Stockholm. Ett luciatåg, med omvända roller. Hemlösa bjuder på kaffe, bullar och sång och gestaltar sig själva med ett ljus i handen, med tomtelyktor eller stearinljus i petflaskor

– En symbolisk gåva till samhället. De hemlösa som ljusbärare. De mest utsatta erbjuder något. Många hemlösa har nära till sina känslor och är kärleksfulla, och vi andra kan lära oss, säger regissören och inspiratören Kent Ekberg.

Tanken svindlar. Visionen är hans. Scenen är själva gatan, de hemlösas arena.

Behöver inte synas
Arbete och planering för luciatåget är är redan i full gång. Varje torsdag träffar Kent Ekberg en grupp hemlösa på ett av boställena på Södermalm i Stockholm, där Stadsmissionens har tre gårdar. Idag är allt fler utan bostad, hemlösheten kryper ner i åldrarna.

Men lika intressant är den existentiella hemlösheten.”Jag är en hemlös person”, sa Lars Norén i en intervju med anledning av sin dagbok. Hemlöshet behöver inte synas utanpå.

–  Jag känner igen mig, säger Kent Ekberg. Vi kan vara andligt och historiskt hemlösa. Jag delar mitt existensiella öde med många människor, fick inte den kärlek man borde fått som barn. Jag har svårt med mitt egenvärde.

På kollektivets sida
Det är inte första gången Kent Ekberg tagit ställning för kollektivet och de undanskuffade och osedda. Konskevent har han gett människor ett värde. Han startade lekteater för barn i Unga Örnars Riksförbund i slutet på 1970-talet. I Tolvskillingsoperan korsbefruktade han 15 arbetslösa kulturarbetare med 60 långtidsarbetslösa vanliga människor och det blev fantastisk teater.

Under fem månader arbetade han varje dag med hundra asylsökande som till en börja inte förstod ett ord svenska. Det blev föreställningen Tusen och en natt i ett tält vid Hammarbykanalen.

Mest känd är han kanske för Enskedespelen som pågick åren 1982–1997.  Arbetarspel, jätteföreställningar med proffs och amatörer och samarbete med skolor.

Kulturen som kraftkälla
Kent Ekberg gör en de ”fattigas och förtrycktas teater”, som hämtar sin näring i kärleken. En folklig teater där gränserna sprängs, proffs och amatörer möts. Han är allergisk mot allt som reducerar människor, därför ser han termen ”amatörteater” som nedsättande.

I denna materialismens krassa verklighet är kulturen en enorm kraftkälla till inre resning och glädje, menar denna eldsjäl.

– Hallå! Kulturen är helt outnyttjad i fackliga kretsar som fastnat i plånboksfrågor, löner och  adminstration. Många äldre inom LO minns när de var unga  ”Fan vad kul vi hade, revyer med sång och dans”. De lever upp när de berättar. Vad har hänt? Vart tog det vägen?

Kultur är politik
Se på företagen, de har fattat, menar Kent Ekberg. Där jobbar skådisar han känner med att lära ut kroppspråk, extrasensorisk språk och improvisation. Sådant som stärker självkänsla, samarbetsförmåga och gemenskap på jobbet.

– Hallå! Ska inte fackföreningsrörelsen också stärka gemenskapen? Kultur är ju politik för helvete! fortsätter han. Kultur är en bra strategi för att stärka sig inför framtiden. Utan kultur ökar människors sårbarhet och utanförskap. Och hemlöshet.

Pengar var no problem
Kent Ekberg har också arbetat med events, som det öppningsspel han gjorde på LO:s kongress då Vanja Lundby Wedin skulle väljas. På öppningen för Livsmedelsarbetarförbundet massakrerades en stor krokan.

En helt annan sak var när Stenbeck beställde milleniefirandet av honom. Fyrverkerier och fem kulturshistoriska dagar i Gamla stan, Stockholms blodbad på Stortorget i snöyra. 

– Pengar var no problem. Ingen budget. Det var bara att ringa efter mer.

Förväntas arbeta ideellt
För annars är det pengar som tryter. Han vill gå vidare i samarbetet med de hemlösa och sätta upp Den goda människan i Sezuan, om hur kan godheten kan försvaras. På Södra Fot i Skarpnäck, scenen som han startade 2001.

Men.

Södra Fot måste i stället läggas ned vid årskiftet. Någon skälig lön för sitt arbete får inte Kent Ekberg, som förväntas arbeta ideellt. Ett rent resursslöseri.

Läs också: Inbjudan till Södra Fots avskedskabaré den 8 november.

Ingela Bendt
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn