Glödhett jobb värmer i vinterkylan

Charlotte Olofsson tar upp glasmassa från ugnen. Hettan svider till i både händer och ansikte. Massan har en temperatur på 1100 grader.

REPORTAGET Ett surrande ljud omger Charlotte Olofsson när hon med van hand fångar upp den skållheta glasmassan och börjar blåsa. Snabbt måste det gå att forma den sirapslika klargula massan till ett färdigt vinglas.

Det smälta glaset i ugnen har en temperatur på omkring 1.100 grader. Efter några minuter är det nere på 500 grader, och redan då är det oformbart.

Inne i glashyttan i Kosta i Småland jobbar 80 glasblåsare med att tillverka vinglas, skålar och fat på löpande band.

Det svider till ordentligt på händerna när glasblåsaren närmar sig den skållheta ugnen för att hämta ny massa. Men några skyddsvantar använder ingen i vinglasverkstäderna.

– En del av känslan försvinner då, det är mest sommarjobbarna som har vantar. Men så bränner vi oss också då och då, säger hon och visar de många små ärren på händerna och armarna.

En kollega klickar ut en klump glasmassa med stor precision på hennes halvfärdiga glas. Med mjuka handtag förvandlas klumpen till glasets fot. Arbetet går snabbt och effektivt. Men så tillverkas också 850 glas per timme i Kosta. 

Arbetarskyddsstyrelsen klassar arbete i glasbruk som ett av de allra varmaste yrkena där det finns speciella föreskrifter för att skydda arbetarna mot den starka hettan. Charlotte Olofsson är van och ser den starka värmen som en del av jobbet.

– Den får man på köpet. På sommaren när det är riktigt varmt ute blir det jobbigt. Men då tar vi pauser varje timme och dricker extra mycket vatten. Sedan roterar vi hela tiden så inte samma person står vid ugnen flera timmar i sträck.

Ugnsjobbet är absolut hetast. Tar man sig en bit bort från ugnen är det snarare en förhöjd temperatur som kanske till och med kan vara behaglig under kyliga vinterdagar.

– Då är det riktigt härligt att komma in i hyttan och värmen på morgnarna, säger Charlotte Olofsson.

Hon kommer från lilla Vissefjärda, men bor nu några mil norrut i Transjö nära glasbruket. Gymnasiet gick hon på Glasskolan i Kosta och hon hade redan då ställt in sig på att jobba med hantverk på något sätt.

– Jag ville jobba med händerna och blev intresserad av glas. Från början hade jag tankar om en egen hytta, men när jag gick ut skolan anställde de folk här på Kosta – så då blev det fabrikstillverkning i stället. Det är tryggare med en anställning.

De flesta glasblåsarna kommer från området nära hyttan, liksom Charlotte Olofsson. I september meddelade New Wave, Orrefors Kosta Boda AB:s ägare, att företaget varslar 100 personer, något som kommer att drabba trakten hårt. 

Jobbet på Kosta Glasbruk börjar klockan sex varje morgon för att undvika de varmaste timmarna på sommareftermiddagarna.

Mikael Erlandsson minns hur det var innan fläktsystemen var så välutvecklade som i dag.

– Då glödde det på händerna. Glasmästarhänder var ett känt begrepp och det blir fortfarande alltid jag som får ta hand om grillen hemma, jag tål ju värmen på ett annat sätt än andra, säger han och visar upp sina ärriga händer, fulla av förhårdnader.

Efter 31 år på glasbruket har han avancerat till mästare och jobbar nu i styckebitsverkstaden med tyngre och större glasföremål. 

Han använder blött tidningspapper för att skydda sig från hettan när han formar glaset. Under hans smidiga hand växer en stor glaspjäs sakta men säkert fram. Då och då måste han värma upp glasmassan i ugnen för att kunna hantera den. Värmen slår ut från ugnen och lyser upp glasblåsarens ansikte till gulrött.   

Han arbetar precis i närheten av öppningen till den skållheta massan i ugnen. Dörren går att stänga, men lämnar glipor där hettan tränger ut.

– Samtidigt som det är väldigt varmt är det också ett tungt jobb. Kunderna vill ha större och större glaspjäser och det gäller att orka hålla dem uppe på glasblåsarpipan. Gränsen är snart nådd, säger han. 

Bäst gillar Mikael Erlandsson att jobba med drivglas som han formar på fri hand helt utan formar. På lunchen smiter han ibland ifrån och gör sina helt egna glaskonstverk. Han har inte tröttnat på yrket.

– Det går aldrig att bli fullärd, glaset överraskar mig fortfarande, säger han.