Den finanskris som nu växer till orkanstyrka är inte bara en ekonomisk katastrof. Den är också nederlaget för en ideologi som förtryckt oss de senaste årtiondena – en oresonlig fundamentalistisk marknadsideologi som satt vinstintressen före sociala hänsyn, som hyllat spekulation före samhällsbyggande, som bejakat växande inkomstskillnader istället för utjämning mellan klasser – kort sagt en ideologi som underordnar alla mänskliga strävanden kapitalets maktanspråk.

Men att tron på att de oreglerade marknaderna löser alla problem nu gör både ekonomisk och ideologisk bankrutt, betyder inte att dess hängivna anhängare är beredda att dra lärdom. Visserligen talar numera även de politiskt ansvariga ilsket om finansmännens girighet, ungefär som om det vore enskilda människors karaktärsfel som utlöst den finansiella kollapsen.

Men att ländernas regeringar skapat förutsättningar för haveriet genom att ge marknaderna fritt spelrum, sälja ut offentlig egendom och låta privata företagare ta över samhällsservice som borde drivas i allmän regi vill de inte erkänna.

Till den ekonomiska och ideologiska krisen kan fogas ytterligare en: avståndstagandet från medborgarnas förmåga att rationellt styra över sina egna angelägenheter. Krisen övergår därmed också i en demokratisk kris.

En episod från denna veckas riksdagsbehandling av regeringens stabilitetsplan för finansmarknaden är belysande.
Förre närings- och utbildningsministern Leif Pagrotsky kritiserade i debatten regeringen för att överlämna hanteringen av bankernas lånegaranti till Riksgälden, en helt och hållen tjänstemannastyrd myndighet.

Politikerna avhänder sig kontrollen över 1.500 miljarder
Han anmärkte att förfarandet egentligen är inkonstitutionellt. Aldrig förr har regering och riksdag avhänt sig kontrollen över 1.500 miljarder – en summa större än hela statsbudgeten – till tjänstemän utan politiskt ansvar.

Finansmarknadsminister Mats Odell svarade irriterat att lånegarantin var en god affär för staten genom att den fick ränta på pengarna (fattas bara annat!) och till och med att garantin var en god affär för alla inblandade.

Det var i särklass årets mest korkade replik. Om finanskrisen är så bra att alla tjänar på den, varför inte ställa till en ny kris varje år?
Odell ville också lugna Pagrotsky med att han själv personligen skulle skriva ut noggranna föreskrifter till Riksgälden hur pengarna får användas.

Hur lugnade ska vi känna oss av det beskedet? Odells vårdslöshet med offentliga medel är legendarisk. Som minister i den förra borgerliga regeringen överlät han Arlanda Express på en privat entreprenör på så ofördelaktiga villkor att staten tvingats betala stora övervinster åt företaget i decennier.

Odells första åtgärd att anlita Carnegie
Som nybliven minister i dagens alliansregering var Odells första åtgärd att anlita fondfirman Carnegie som finansiell rådgivare. Det var att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Carnegie har just erhållit fem miljarder i akutstöd från Riksbanken sedan banken spelat bort sitt kapital på möjligen olaglig utlåning. Firman har tidigare av Finansinspektionen dömts till rekordböter för insideraffärer, uppblåsta redovisningar och skandalöst bristfällig internkontroll. Allvarliga anmärkningar, vilket inte hindrade Carnegies ledning och anställda att förra året kvittera ut en miljard i bonusar.

Odell får ursäkta. Hans och hans rådgivares kompetens att hantera 1.500 miljarder utan riksdagens insyn är en smula naggad i kanten.