Lissabonfördraget innebär förbättringar för Sveriges och Europas löntagare. Detta konstaterade LO:s kongress i somras och uttalade sitt stöd för att Lissabonfördraget antas i Sverige.

I fördraget görs stadgan om grundläggande rättigheter rättsligt bindande. Ur ett löntagarperspektiv är stadgan viktig eftersom den fastställer flera grundläggande rättigheter för löntagarna, exempelvis rätten till stridsåtgärder.

LO:s kongress behandlade också EG-domstolens beslut i Lavalmålet. EG-domstolens beslut innebär omfattande utmaningar för den svenska kollektivavtalsmodellen. Förutsättningarna för likabehandling på svensk arbetsmarknad har allvarligt skadats.

LO-kongressen slog då fast en politik för att stärka den svenska kollektivavtalsmodellen.

Dessutom debatterades kopplingen mellan Lissabonfördraget och Lavalmålet intensivt på LO:s kongress. Efter debatten beslutades att LO skulle verka för att riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas efter det att Lavalutredningen har redovisat sitt uppdrag.
Konsekvenserna av EG-domstolens beslut i Lavalmålet kräver åtgärder både på svensk och europeisk nivå.

I Sverige handlar det först och främst om att den utredning som regeringen tillsatt, med medlingsinstitutets chef Claes Stråth som särskild utredare, lämnar ett förslag som säkerställer tillämpningen av svenska kollektivavtalsvillkor för arbete som utförs i Sverige.
Den ”Lex Laval” som sedan skall antas av regeringen måste utgå från principen att huvudansvaret för regleringen av löne- och anställningsvillkor i Sverige vilar på arbetsmarknadens parter.

I Europa handlar det på kort sikt om att vinna stöd för en revidering av utstationeringsdirektivet. På längre sikt måste obalansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension, som uppstått som ett resultat av EG-domstolens beslut i Lavalmålet, återställas genom förändringar på fördragsnivå.

Reinfeldt struntar i LO-kongressens beslut
Europafacket och LO har därför ställt krav på att ett socialt protokoll kopplas till det nya fördraget.

LO har vid upprepade tillfällen uppmärksammat regeringen på LO-kongressens krav att Lavalutredningens förslag bör redovisas före Lissabonfördragets antagande. Även socialdemokraterna har försökt att ändra på beslutsordningen i riksdagen. Men statsminister Reinfeldt och regeringen har dock valt att ignorera LO-kongressens förslag.

Enligt uppgift fanns det en diskussion i riksdagsstyrelsen om att senarelägga beslutet om Lissabonfördraget. Men talmannen, med den borgerliga regeringen i ryggen, valde att hålla fast vid den lagda tidsplanen.

I Europa har LO och Europafacket vid upprepade tillfällen agerat för en revidering av utstationeringsdirektivet och antagandet av en social klausul. Vid det sociala toppmötet med det franska ordförandeskapet ställde vi krav på såväl kommissionen som regeringscheferna att aktivt verka för detta. Vid kommissionens forum om konsekvenserna av EG-domstolens beslut ställdes också krav på revidering av utstationeringsdirektivet.

För att rösta igenom Lissabonfördraget i riksdagen krävs kvalificerad majoritet. Om 88 riksdagsledamöter röstar nej eller lägger ner sina röster faller Lissabonfördraget.

LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget
Detta skulle vara olyckligt. Både LO och socialdemokraterna vill ha det nya fördraget. Att stoppa Lissabonfördraget var inte LO-kongressens beslut.

Det LO:s kongress önskade var en viss beslutsordning mellan Lavalutredningen och Lissabonfördraget. Detta kunde ha skett på två sätt, antingen genom att Lavalutredningen ålades att lägga fram sina förslag tidigare, eller genom att antagandet av Lissabonfördraget flyttades fram.

Det står nu helt klart att Lavalutredningens redovisning av dess förslag inte kommer att tidigareläggas. Den möjlighet som återstod var att flytta fram antagandet av Lissabonfördraget. Men statsminister Reinfeldt har nu också stängt den möjligheten.

Lissabonfördraget hänger i dag på en tunn tråd. Irland har i folkomröstning sagt nej till fördraget. Om Sverige inte antar fördraget är risken stor att även Tjeckien, som är nästa ordförandeland i EU, inte undertecknar fördraget. Lissabonfördraget skulle därmed sannolikt gå i graven – och därmed också löntagarnas framflyttade positioner.

Statsminister Reinfeldt har genom sitt agerande vägrat att delta i en konstruktiv process. Det är oroväckande att statsministern gör kortsiktig dagspolitik av en fråga som har allt att vinna på en folklig förankring.

Lissabonfördraget kräver folkligt stöd
Lissabonfördraget kräver inte bara en kvalificerad majoritet i riksdagen, det kräver också stöd hos folket. Statsministerns agerande underminerar förtroendet för EU.

Den oro och ilska som nu finns över hanteringen av konsekvenserna av EG-domstolens domar och beslutsordningen runt Lissabonfördraget ska riktas mot dem som har den politiska makten i riksdagen. Därför kommer löntagare att mötas i Stockholm för en manifestation den 18 november. Reinfeldtregeringens politik försvagar löntagarna i Sverige och Europa.

Vi vill visa att vi fortsätter kampen för ett socialt Europa, samtidigt som vi kräver kraftfulla åtgärder för att förbättra tryggheten för alla de löntagare som kommer att drabbas av arbetslöshet till följd av lågkonjunktur och finanskris.

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande
Per Bardh, LO:s avtalssekreterare
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören

Läs också: ”Vänta med beslutet om Lissabonfördraget”