NOTIS. Det är ingen nyhet att Leonard Cohen är perfektionist.

De musiker han omger sig med är så skickliga att ingenting blir fel på skiva, och allt går rätt på scenen. Konserten i Globen den 15 oktober var därför, musikaliskt sett, invändningsfri.

Alldeles för bra, skulle man faktiskt kunna hävda: tre timmar klassiska Cohenstycken – framförda med en precision utan motstycke. Och den som hävdar att Cohen inte kan sjunga har fel.

Varför?
Vem är det publiken har framför sig? Är han allra mest en poet som råkat halka in i musiken, eller tvärtom?

Jag vet inte, gentlemän finns ju lite varstans. Just den här elegantens rörelser är avmätt värdiga: han lyfter på Sinatra-hatten, knäfaller, tackar för att publiken gjort sig besväret.

Han charmar med små, effektfulla gester; men varför?

Sprickan, språket
Någonstans i all denna perfektion ställer man sitt hopp till Cohens egna ord: ”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Globen är hermetiskt sluten, men Cohens poesi får ett höstligt solregn att strömma in, mitt i natten.

Konsert: Leonard Cohen.
Lokal: Globen.
Datum: 15 oktober 2008.

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn