När det – tilltänkta – tvåpartisamarbetet mellan s och mp presenterades konstaterade Maria Wetterstrand att det också skulle kunna ge möjligheter till blocköverskridande samarbeten. Det är, tror, jag, en nyckelmening för att förstå den – likaså tilltänkta – avhäktningen av vänsterpartiet.

Vid en borgerlig valförlust 2010 kan allianssamarbetet komma att ifrågasättas, och ett eller flera partier se sig om efter andra möjligheter till politiskt inflytande. Till exempel ett samarbete med socialdemokrater och miljöpartister.
Men knappast med vänsterpartiet.

Och om sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen, ja, då skulle det likaså kunna tänkas att något av de borgerliga småpartierna såg det som en chans att haka av moderaterna och bilda en ny riksdagsmajoritet med socialdemokraterna och mp.
Men inte med vänsterpartiet.

Grundtanken med tvåpartisamarbetet är att bryta upp blockpolitiken
Denna möjlighet att, kanske, spräcka blockpolitiken väger sannolikt tungt i den planerade tvåpartisstrategin. Bakom ligger delvis en misstro mot den politiska stabiliteten hos vänsterpartiet. Men delvis, och kanske tyngre, finns nog uppfattningen att det skulle vara långsiktigt fördelaktigt för svensk politik om dagens hårda blockgränser bröts upp. Det kan man instämma i. Det är ju inte så att det i svensk politik finns en genomgående klyfta, som i varenda fråga går exakt mellan dagens två block. Sakligt finns det i själva verket en mycket skiftande uppsättning konstellationer, där ett eller två partier ur det ena blocket kan ha samma uppfattning som ett eller två ur det andra blocket.

Om det varit fri röstning i FRA-frågan, exempelvis, skulle riksdagsbeslutet blivit ett annat än nu, när alliansens partipiskor fick vina. Inte heller hade det blivit något kommunalt vårdnadsbidrag.

Därför öppnas dörren mot vänsterpartiet på glänt
Men det finns två stora problem med att bygga sin strategi på att blockpolitiken ska gå att spräcka, om borgerligheten förlorar valet 2010. Möjligen är det den insikten som nu gjorts att dörren mot vänsterpartiet har öppnats på glänt igen.

1. Det har gjorts försök förr att spränga blockgränserna. När socialdemokratin 1978 släppte fram en ren folkpartiregering, sedan den borgerliga trepartiregeringen spruckit på kärnkraften, var ett av skälen just förhoppningen att få bort blocktänkandet. 1980-talets skatteuppgörelser mellan socialdemokratin och mittenpartierna skapade samma förhoppning, liksom samarbetet mellan centern och socialdemokraterna under regeringsperioden 1994 – 98. I alla dessa fall kom strävandena av sig. De borgerliga väljarna slog bakut.
 
Att blockpolitiken så länge varit en realitet har byggt upp starka psykologiska spärrar på båda sidor gränsen. Har man i decennier bekrigat varandra övergår man inte plötsligt till att bli förtrogna allierade.

Att något av de borgerliga partierna vid en eventuell valförlust 2010 skulle vara redo att omedelbart byta sida är alltså föga troligt. Det är en fråga på mycket längre sikt. Som torde kräva ett byte av partiledare i både centern och folkpartiet.

Om socialdemokrater och miljöpartister tillsammans får majoritet i riksdagen spelar det förstås ingen roll vad övriga partier tycker. Men en sådan majoritet är en synnerligen öppen fråga. Så öppen att det är en rejäl chansning att bygga en politisk strategi på det. Utan en sådan majoritet behövs samarbetspartners. Den som är realist tänker bort de borgerliga partierna; inget av dem kommer att byta fot under veckorna mellan valet och regeringsbildningen.

Återstår vänsterpartiet.

Då är det inte så klokt att behandla det på ett sätt som ger det anledning att sälja sitt stöd så dyrt som möjligt.

Strategi för att nå storstädernas medelklass
2. Strategin att försöka bryta blockpolitiken genom att lägga sig mer i mitten handlar troligen också om att dra till sig de medelklassväljare som vacklar mellan borgerlighet och socialdemokrati.

Att socialdemokratin behöver hitta strategier för att nå storstädernas medelklass är, av rent valmatematiska skäl, svårt att förneka. Men det är ingen större mening med att vinna deras röster om man med det tappar delar av sin gamla väljarkår. Med andra ord, socialdemokratin måste gardera också sin andra flank.

Att överlämna frustrerade väljare ur arbetarklassen till vänsterpartiet eller till soffan – eller i värsta fall till sverigedemokraterna – lär snarast minska möjligheterna att få majoritet med enbart mp.

Lågkonjunkturen dominerar valet 2010
Valet 2010 kommer att äga rum i ett helt annat klimat än 2006. Vi är på väg in i en ekonomisk nedgång, som kanske kan vara på väg att vända 2010 men som långt ifrån lär vara över. Lågkonjunkturen i kombination med finansmarknadskrisen kommer att påverka livet för både medelklass och arbetarklass.

Det ställer i sig självt nya krav på politiken. Men kraven kommer att gälla mer än bara krispolitik.

Finansmarknadskrisen har kastat om förtecknen för hela den ekonomiska debatten: det är inte längre marknadens överlägsenhet över politiken som gäller. Det betyder att en välunderbyggd kritik, som redan finns, mot de grundsatser som styrt de senaste decennierna, kommer att slå igenom på många fronter.

Det blir en vänstervändning i den meningen att kraven på insyn och kontroll över centrala marknadsmekanismer, och motvikter till alltför starka finansintressen, kommer att växa.

Att i detta nya och helt öppna läge säga nej till samverkan med ett parti som faktiskt bevakar just vänsterkanten är inte självklart god strategi.

Anne-Marie Lindgren, utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja