Fördubblad reallön – men de är ändå inte nöjda

– Om arbetet är pressande? Inte så värst, säger Vilnis Veldre. Vändtiderna i slutet av linjerna är beräknade med marginal. Och så lyssnar jag på Strauss när jag kör, det kan jag rekommendera.

Det hjälper inte att Vilnis Veldre är pensionär sedan tre år. När han kör bussen mot Rigas centrum för en ny arbetsdag far de gamla vanliga tankarna genom huvudet: ”Vilken vacker dag. Vilka vackra kvinnor.”

– Men efter en stund tar tankarna på familjen över, säger han. Jag har 13 barn, åtta egna och fem adopterade.

– Sex liter mjölk om dagen går åt, kan du tänka dig?

Barnen har kommit med tre års mellanrum. De äldsta har flyttat hemifrån, men fortfarande samsas 13 personer i en trerummare på 60 kvadratmeter.

Brist på arbetskraft
Då räcker knappast någon pension, och definitivt inte en lettisk bussförares. Så Vilnis Veldre fortsätter att arbeta efter 62-årsdagen, som är pensionsåldern i Lettland. Det gör många pensionärer i Riga.

Och precis som de flesta arbetskamraterna arbetar Vilnis Veldre mer än heltid. Jobb finns det gott om. Under en rad år har Lettland lidit brist på arbetskraft.

Det har lett till snabbare löneökningar än i något annat EU-land. För förarna i Rigas lokaltrafik har medelinkomsten stigit från 343 lat (4 800 kronor) i månaden år 2005 till 900 lat (12 600 kronor) i år. Trots inflationen har reallönen nästan fördubblats på tre år.

Tydlig uppgång
Siffrorna ger en bild av Lettlands ekonomiska uppgång sedan självständigheten. En uppgång som Vilnis Veldre kan se genom vindrutan varje dag.

– Bilarna blir fler och finare för varje år. Och trafiken har blivit mycket, mycket svårare.

– Många bilister är fräcka. Stadsjeeparna är värst. Fast det var ännu värre första tiden, när alla skulle visa upp sina bilar.

På frågan om han själv har fått det bättre svarar Vilnis Veldre ja. Det är ett ovanligt svar.

Högsta tillväxten
I flera år har Lettland stoltserat med den högsta ekonomiska tillväxten i EU – men få Rigabor vill medge att de har fått det bättre. De pekar i stället på att priserna stiger och på att tillväxten har stannat av. Bussförarkollegan Valdis Reinis ger det mer typiska svaret:

– Mat, värme, gas – allt blir dyrare. Jag kan inte kosta på mig mer nu än för fem år sedan.

Valdis Reinis kör landsvägsbuss. I 42 år har han kuskat mellan Lettlands städer, men han har fortfarande ett handslag som kan krossa sten. Precis som kollegorna inom lokaltrafiken anser han sig tvungen att arbeta efter pensioneringen för att klara ekonomin.

– De allt fler bilarna på vägarna är inget bevis på ekonomisk uppgång, hävdar han. Många bilar är köpta för lånade pengar.

– Jag ser förstås att vägarna har blivit bättre… men det är bara valfläsk. Den ansvarige ministern vill bli omvald.

Stridsberedda
Statistiken må säga att letterna har fått det bättre, bussförarna anser ändå att de är underbetalda jämfört med andra grupper.

– Lönerna räcker inte, säger Valdis Reinis. Arbetskamrater som har bostadslån jobbar ofta mellan 250 och 300 timmar i månaden. Om myndigheterna kom på dem skulle de åka fast.

Han arbetar vid bussbolaget Nordeka, ett av Lettlands största. Där ska lönerna höjas med 30 procent i höst. Och förväntningarna på ytterligare löneökningar 2009 är uppskruvade.

– Skriv att vi är stridsberedda! ropar Valdis Reinis entusiastiskt.

Snabba lönelyft
Vilnis Veldre och de andra förarna inom Rigas lokaltrafik räknar också med snabba lönelyft – fast utan strid. De har redan ett avtal om löneökningarna fram till år 2018, som stadsfullmäktige har skrivit på. I början av perioden innebär avtalet lönelyft på dryg 20 procent om året, i slutet med 5 till 6 procent. Plus kompensation för inflationen.

Bidrar inte så snabba löneökningar till inflationen? LO-Tidningen redogör för det svenska fackets syn: Produktivitetsutvecklingen och lönerna i konkurrentländerna sätter en gräns för löneökningarna.

– Vi startade från en väldigt låg nivå, svarar Peteris Simazs, ordförande för fackklubben inom Rigas lokaltrafik. Löneökningarna är beräknade så att lettiska bussförare ska nå upp till europeisk nivå 2018.

Utsatta
Bussförare i Lettland är förmodligen mer utsatta än i Sverige. Det gäller särskilt i privata bussbolag som Nordeka, där ledningen ibland har dragit in förmåner helt godtyckligt. Bara 20 procent av förarna är med i fackklubben, som inte kunnat hålla emot.

Å andra sidan verkar arbetstiderna inte lika hårda som i Sverige. Upphandlingen av busstrafiken, som har pressat de svenska förarnas villkor i många år, får letterna känna på för första gången 2009.

De förare vars arbetsdag delas upp i två pass får behålla grundlönen under de lediga timmarna mitt på dagen, vilket deras svenska kollegor inte får. Peteris Simazs läser stolt upp förmåner i det lokala avtalet: lönetillägg för den som har två eller flera barn, pensionssparande, försäkringar, pengar på födelsedagar…

Gott om jobb
Trots att lettiska tidningar dagligen skriver om ”krisen” – är det svårt att hitta något verkligt krismedvetande bland chaufförerna. De kör Mercedesbussar som de knappt kunde drömma om för tio år sedan. De har gott om jobb.

Och att lönerna ska fortsätta stiga snabbt är självklart.