Trots desperata försök från någon enstaka troende nyliberal att övertyga oss om motsatsen, går det inte att uppfatta den pågående finanskrisen som något annat än det ultimata misslyckandet för nyliberalismen. Men samtidigt pratas det allt oftare om en ny högervåg: nykonservatismen.

I det senaste numret av tidskriften Arena intervjuas författaren Elise Claeson, som kallar sig själv profet för nyborgerligheten. I Claesons tappning är nykonservatismen en ”motrörelse” mot globalisering, snabba förändringar och individualism, både den klassiskt liberala individualismen och vänsterns ”statsindividualism”. Det handlar om att inse människans beroende av gemenskap och den ”lilla världen” – i form av familjen och kyrkan (!) – istället för att hylla den ”extremindividualistiska marknaden”.

De politiska partierna i Sverige har inte uppmärksammat denna trend tillräckligt mycket, menar Claeson. Här vill man gärna invända. I själva verket är det väl exempelvis typiskt nykonservativa drag som skiljer de nya moderaterna från de gamla. Övervakning av sjuka och arbetslösa, och utpekande av dem som ansvariga för samhällsproblem, har ersatt ”var och en får sköta sig själv”-ideologi.

Att individualism skulle innebära att gemenskap anses oviktigt är också ett svårbegripligt påstående. Både liberalismens och vänsterns individualism handlar snarare om att gemenskap ska bygga på frivillighet och jämlikhet (även om de begreppen uppfattas olika), än om att människan är eller bör vara en ö.

Nykonservatismen går nyliberalismens ärenden
Sist men inte minst kan man fråga sig hur ny nykonservatismen är i förhållande till nyliberalismen. I USA har Bushregimen länge beskrivits som nykonservativ. Bland andra statsvetaren Wendy Brown har visat hur denna nykonservatism i själva verket går nyliberalismens ärenden. Medborgarna pressas att agera som de bör enligt nyliberalismen, det vill säga enbart som marknadsaktörer, snarare än som politiska varelser.

I liknande anda framhåller Elise Claeson åsikten att personer med fetma bör ta ansvar, och sluta belasta samhället, som exempel på nykonservatismens betonande av gemenskap. Sådan retorik motverkar både samhällskritik från vänster och klassiska liberaldemokratiska ideal om demokrati och allas lika rättigheter, till förmån för ekonomiska kalkyler. Om du anses vara fet ska du varken kräva din rätt att inte bli diskriminerad eller bättre insatser från sjukvården, utan inse att du inte är ekonomiskt gångbar och agera därefter.

Valet står inte mellan individualism och gemenskap
Det politiska valet står alltså inte mellan individualism eller gemenskap, det handlar om vilka typer av ”gemenskap” som ska vara tillgängliga. Vänstern måste ta sin chans att kritisera både den galna kapitalism som nu drabbats av finanskris, och konservativa ideal som sätter familjen, kyrkan och nationen i politikens centrum. Och – framför allt – föra fram egna visioner om jämlika och demokratiska former för mänsklig samlevnad.

Hanna Pettersson
Doktorand i rättsvetenskap
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören