Det är nästan rörande att se hur regeringar i land efter land lovar att finanskrisen bara ska drabba bankerna och att medborgarna ska hållas skadeslösa. Inga regeringar vill vidgå att de genom sin aningslöshet är medskyldiga till att de finansiella marknaderna löper amok.

Lika klart är att utfästelsen om skadeslöshet är falsk. Vad vi ser är en världsvid marknadskollaps vars konsekvenser ingen kan smita undan.

Vi betalar redan priset för regeringarnas försumlighet – och vår egen godtrogenhet som röstat fram dessa marknadstroende katastrofmakare. Det priset är oerhört högt, och högre kan det bli. Det handlar inte bara om att fondsparare förlorar kapital och pensionspengar. Än värre är det att företag slås ut, arbetslösheten stiger och produktionen faller.

Liksom vid alla kriser är det de som har minst pengar att röra sig med som drabbas först. Inte nog med det. De får också svårare att komma igen när återhämtningen en gång kommer. Nittiotalets svenska bankkris är belysande. Den ledde till kraftigt ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader som blivit bestående.

Krisen skrämmer livet ur ekonomipristagaren
Den nyblivne nobelpristagaren Paul Krugman erkänner att krisen skrämmer livet ur honom. Han hade aldrig trott att han i sin livstid skulle uppleva en liknande katastrof.

Så uppriktiga vågar inte ländernas regeringar vara. De försöker krampaktigt intala oss att de har läget under kontroll. Varje medgivande om att de famlar i mörkret riskerar att utlösa panik.

Englands socialdemokratiske premiärminister Gordon Brown var den politiker som först insåg allvaret. Alltmedan euroländernas finansministrar käbblade om åtgärder drev han resolut igenom ett radikalt krisprogram med garantier för insättarnas pengar, statligt övertagande av konkursmässiga banker och stopp för bonusar. Någon vecka senare kopierade EMU-länderna hans program.

Sverige kopierar Gordon Browns program
Det har nu även den svenska regeringen gjort. I veckan presenterade finansminister Anders Borg ännu en räddningsplan för bankväsendet.

Staten lånar ut en och en halv biljon (!) till bankerna, lika mycket som halva Sveriges BNP. Staten lovar bankerna kapitaltillskott i form av statliga preferensaktier, hotar trilskande banker med tvångsinlösen och vill temporärt stoppa utbetalningarna av direktörernas bonusar.

Det låter kraftfullt, men det är något som inte stämmer. Å ena sidan säger Anders Borg trösterikt att bankerna är så stabila att de inte behöver stöd. Å andra sidan vräker han ut stödmiljarder i en omfattning som aldrig förekommit tidigare.

För bankstödet gäller inga utgiftstak. Staten ställer ut vidlyftiga garantier utan att ha gjort en noggrann riskanalys av vad skattebetalarna kan komma att förlora. Jämför behandlingen av bankerna med behandlingen av sjuka och arbetslösa, där varje extra krona till dem över utgiftstaken anses leda till nationens undergång.

Regeringarna är tagna på sängen
Ländernas regeringar har nu börjat tala om vad som krävs för att världen ska kunna undvika framtida finanskriser. Ännu har få konkreta idéer presenterats. Det talas om bättre internationell övervakning, hårdare kapitaltäckningskrav och utökat straffrättsligt ansvar för brottsliga spekulanter.
Allt detta är gott och väl. Men det förtar inte intrycket att regeringarna är tagna på sängen. Vad som kommer ut av alla yrvakna propåer återstår att se. Vad finanssvindlarna hoppas på vet vi redan. De räknar med att regeringarna ska rädda dem genom att i ta över notan. Sedan ska de återgå till ”business as usual”. Risken är stor att de får som de vill.

Den fråga alla svenskar oroligt ställer är hur vi ska undvika att den annalkande världsdepressionen väller över oss med full kraft. Varken regeringen, som är den som förfogar över de ekonomiska styrmedlen, eller den socialdemokratiska oppositionen, som kan driva på, verkar ha insett att situationen är extraordinär – och att därför extraordinära åtgärder är på sin plats. Vi borde, precis som Gordon Brown också har gjort, satsa på en kraftfulla ekonomiska stimulanser.

Utgångspunker för ett krisprogram
Några utgångspunkter för ett krisprogram är lätta att fastställa.

• Vi kan vara glada över att vi inte bundit kronan till euron. Nu faller kronan tillfälligt, precis som den bör göra i ett litet land när världens stormakter är inbegripna i en ekonomisk maktkamp. Det ger vår exportindustri, inte bara den hårt pressade bilindustrin, en chans att övervintra. I gengäld får vi räkna med något högre importpriser. Men det är knappast en nackdel. Följden blir att en del av hushållens efterfrågan flyttas över till varor och tjänster som framställs inom landet, vilket är till gagn för sysselsättningen.

• Vi kan tacka tidigare socialdemokratiska regeringar för att de samlat ihop ett ”överskott i ladorna” som vi nu kan använda utan att statsskulden ökar. Men det förutsätter givetvis att vi är beredda att använda överskottet. Anders Borg tycks vara inställd på att svarsjukt bevaka guldet för egen makts skull likt en dolsk figur ur en Wagneropera.

• Vi kan hoppas att Riksbanken tar sitt förnuft till fånga och efter att tidigare i år omotiverat ha höjt räntan nu sänker den kraftigt nästa vecka, helst med en procentenhet. Men eftersom dogmen om Riksbankens självständighet är helig och eftersom de tankar sig som rör sig i Riksbanksdirektörernas huvuden inte är åtkomliga för mänskligt förstånd, så kan vi inte göra annat än just hoppas.
Vad vi kan göra är dock att ställa krav på våra politiker att använda sig av den makt de faktiskt har.

• Först av allt måste regeringen erkänna att den liggande statsbudgeten (och för den del även socialdemokratins alternativbudget) är överspelad. De var utformade för en annan tid. En tid då vi inte riktigt förstod finansmarknaden destruktiva kraft, trots alla varningssignaler.

• Huvuduppgiften måste nu vara att se till att vi använder våra samlade resurser till att upprätthålla sysselsättning, produktion och välfärd. Det handlar om att rädda vad som räddas kan.

• Det kan ske genom att regeringen lägger fram en krisbudget som ökar köpkraften för arbetslösa, barnfamiljer, studerande och pensionärer. Det handlar om kraftigt höjda tak i a-kassan, högre barnbidrag och studiemedel och rättvisa skatter. Pengarna går d&ari
ng; till grupper som använder dem till inköp istället för till finansiella placeringar eller dyrbara utlandsresor.

• Det kan ske genom att staten ökar anslagen till kommunerna. Behoven finns. Vi har råd med fler anställda i skola, äldreomsorg och sjukvård.

• Det kan ske genom att staten tidigarelägger planerade investeringar i bostäder, vägar, järnvägar och klimatvänlig energihushållning. Det ger en mycket bättre ekonomisk stimulans än den totalt meningslösa, men ekonomiskt dyrbara sänkning av arbetsgivaravgifter riksdagen är på väg att besluta.

• Och till sist, om ytterligare insatser behövs, kan en temporär momssänkning övervägas.

Vi har alltid råd att arbeta
Om någon påstår att vi inte har råd, så pratar den personen i nattmössan. Vi har alltid råd att arbeta, som det en gång hette.
Och vi har i dag mer råd än någonsin. Vi är väl ändå inte så dumma att vi tror att allt vi samlat i ladorna ska ligga där och ruttna bort till ingen nytta.