Till min favoritlektyr hör Tidskrift för politisk filosofi. Det är en tidskrift som utkommer med ojämna mellanrum några gånger per åt, som det verkar när redaktionen har något intressant att fylla den med.

För att vara en filosofisk tidskrift är den lättillgänglig. Den undviker det fikonspråk som annars är så vanligt i filosofiska facktexter. Men som all äkta filosofi gör ställer den ibland våra invanda föreställningar på huvudet.

Det senaste numret innehåller en lång artikel av Stefan Olsson som frågar varför vi inte låter alla svenska medborgare rösta i de politiska valen. Den överordnade demokratiska principen är ju att alla ska ha rätt att påverka de beslut som berör dem själva.

Men på ett område bryter vi uppenbart mot principen. Vi låter inte barn rösta, fast de i hög grad, kanske mer än de flesta, berörs av de politiska besluten. Varför denna inkonsekvens?

Först fattiga, sedan kvinnor och nu barn saknas kompetens att rösta
Intuitivt svarar nog de flesta av oss att barnen inte får rösta därför att de saknar den mognad, erfarenhet och kunskap som krävs för att fatta kloka beslut.

Men då är vi inne på ett farligt resonemang, påpekar Stefan Olsson. Historiskt har inskränkningar i rösträtten motiverats med att vissa väljare saknar kompetens för att delta i politiken.

För hundrafemtio år sedan var det de fattiga som ansågs sakna kompetens. Bara personer med en hög inkomst kunde förväntas ta politiskt ansvar. Även kvinnor har långt in på nittonhundratalet i många länder förvägrats rösträtt med argumentet att de inte begriper sig på hur landet styrs.

Av kunskapstester vet vi dessutom att väljare under 25 år i regel är ytterst okunniga om politiska fakta. Håller man hårt på kompetensargumentet borde de inte få rösta.

Bristen på kompetens inget argument mot rösträtt
Stefan Olsson är inte så extrem att han förnekar det uppenbara. De flesta barn, inte bara förskolebarn, är okunniga om politiken. Vad han hävdar är bara att kompetensargumentet är irrelevant och ogiltigt. Det går inte att med detta som stöd förvägra vare sig barn eller andra medborgare rösträtt.

När det gäller barnen kan vi låta föräldrarna uppträda som barnens ombud. Att föräldrarna får uppträda som ombud för barnen är inte konstigare än att de vuxna överlåter sin politiska beslutanderätt till de förtroendevalda, för det är ju vad vi gör i de allmänna valen.

Orsaken till att vi inte ger barnen rösträtt är att vi missförstått demokratiteorin, anser författaren. Demokratin kräver inte att alla väljare är kunniga och rationella. Det är de bevisligen inte. Vad teorin kräver är att systemet producerar kloka och rationella beslut.

Och det gör onekligen systemet bättre än andra, bland annat därför att den okunnige väljaren följer råd av de som vet bättre. Eller som Olsson uttrycker det: ”Folket som helhet måste vara rationellt, men varje individ behöver inte vara det.”

Röstandet ett sätt att fördela makten
Det andra tankefelet är att vi missuppfattar vad vi faktiskt gör när vi röstar. Röstningen är inte till för att förse det politiska systemet med kunskaper. Kunskapen och beslutens kvalitet garanteras på andra sätt: genom den fria debatten, den professionella byråkratin och de valda representanterna.

Att rösta är i första hand ett sätt att fördela makt. Röstning är ett sätt att försäkra sig om att de som verkligen beslutar om lagarna lyssnar på alla. Som medborgare har barnen samma rätt som alla andra att bli lyssnade till.

Så ser Olssons resonemang i korthet ut. Är det rätt eller fel? Ja, det överlåtar jag åt läsarna att själva fundera över.