På LO-tidningens hemsida hävdar Per Bardh att Byggnads och Transport i själva verket är emot Lissabonfördraget när vi protesterar mot riksdagens planerade behandling av Lissabonfördraget. I strid med LO-kongressens krav har socialdemokraterna beslutat att säga ja till fördraget utan att invänta Claes Stråths utredning om Lavaldomens konsekvenser.

Det är anmärkningsvärt eftersom partiledningen hänvisar till stöd från LO för ett beslut som vi anser strider mot LO-kongressens intentioner.

Kongressen fattade för sin del ett klokt beslut. Det finns ingen anledning att stressa fram ett ja till ett Lissabonfördrag som, genom det irländska folkets nej, i bästa fall ligger på is fram till år 2010 enligt Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker.

Det är också långt ifrån säkert att Stråth kommer att lägga fram förslag som tillgodoser fackliga krav om en säkerställd konflikträtt och garantier för principen om lika lön för lika arbete. Laval-utredningens uppdrag begränsar sig till hur de svenska reglerna ska anpassas så att de tillgodoser EG-domstolens domar.

EU:s regler måste ändras för att säkerställa konflikträtten
Med en sådan utgångspunkt löser vi inte våra problem. Alla insatta är överens om att det krävs förändringar i EU:s regelverk för att säkerställa konflikträtten och principen om lika lön för lika arbete. Det är därför LO och Europafacket numera envetet kräver förändringar i EU-rätten.
EU-konferensen i Bryssel den 9 oktober visade att kommissionen och de deltagande arbetsmarknadsministrarna är ytterst ovilliga att ens diskutera sådana förändringar. Alla är eniga om att det finns ett problem, men ingen är villig att ”öppna Pandoras ask” genom att föreslå förändringar i utstationeringsdirektivet.
Den politiska handlingsförlamningen bäddar för att befästa nuvarande rättsläge. Det är inget annat än en garanti för fler antifackliga domar. EU riskerar därför att tappa all kontakt med den europeiska arbetarrörelsens krav på en rimlig balans mellan den fria rörligheten och fackliga rättigheter. Detta är fullständigt oacceptabelt med hänsyn till den oro som finns att EU försämrar arbetstagarnas rättigheter.
Att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i det läget skulle godkänna Lissabonfördraget utan att ställa några som helst krav på förändringar eller garantier från EU är obegripligt.

Sveriges anslutningsfördrag till EU har satts ur spel
I grund och botten är det faktiskt vårt eget anslutningsfördrag till EU som har satts ur spel. När Sverige förhandlade om EU-medlemskap 1993 garanterades det, svart på vitt, att EU accepterade den svenska modellen med kollektivavtal som metod att säkra likabehandling. De formuleringarna var en förutsättning för såväl det svenska medlemskapet som den fackliga acceptansen av detta medlemskap. Nu har EG-domstolen upphävt de förutsättningarna.

Det är faktiskt rimligt att Sveriges riksdag ställer krav på att vårt gamla fördrag ska gälla innan det nya skrivs under.

Den nordiska kollektivavtalsmodellen är ett besvärligt undantag i ett Europa fyllt av statligt reglerade minimiregler. Samtidigt är vår arbetsmarknadsmodell en eftersträvansvärd förebild, som levererar. I grund och botten finns det bara en metod att säkra denna modell. Det är genom aktivt handlande – klart, tydligt och högljutt så att det hörs ända ned till Bryssel, Paris och Prag med omnejd.

Socialdemokraterna väljer i stället att godkänna Lissabonfördraget så snabbt som möjligt. Det ger ett felaktigt intryck av att vi kan hantera alla problem på hemmaplan, som arbetsmarknadsminister Littorin uttrycker det.

Vägen fram till den nu aktuella riks-dagsbehandlingen av Lissabonfördraget har varit lång. Processen med ett nytt EU-fördrag har pågått i flera år. Det märkliga i sammanhanget är att Sveriges riksdag, när frågan nu till slut nått Helgeandsholmen, bara har ett par månader på sig att behandla ärendet. Trots att Laval-utredningen tar ställning till frågor av avgörande betydelse för synen på EU i Sverige – som till och med garanterats i vårt anslutningsfördrag – kan riksdagen tydligen inte avvakta med sitt definitiva ställningstagande till Lissabonfördraget.

Mer makt flyttas från riksdagen till EU
Riksdagens planerade gräddfilshantering av Lissabonfördraget blir inte mindre besynnerlig av att fördraget för med sig en massiv överflyttning av makt från just riksdagen till EU – inte minst på straffrättens område. Det finns därför goda skäl att diskutera om inte Lissabonfördraget i själva verket bör godkännas av riksdagen genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val. En ratificering kan i så fall inte ske före valet år 2010.

Med en sådan lösning kan riksdagen fatta ett första beslut om att godkänna Lissabonfördraget redan i höst, samtidigt som Laval-utredningens förslag kan diskuteras i lugn och ro. Slutligen skulle fördraget, vid dess slutliga godkännande år 2010, få en betydligt högre grad av folklig förankring och demokratisk legitimitet än vad som vore fallet om godkännandebeslutet pressas igenom av en kvalificerad majoritet redan under hösten.

Dessa resonemang betyder på intet vis att vi säger nej till fördraget. Däremot säger vi nej till att beslut hastas fram i blindo. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen bör därför lyssna på LO-kongressen och på de fackföreningar som är direkt berörda av EG-domstolens domar. Använd er makt och sätt tryck på den svenska regeringen och på EU att anta begränsade och skarpa ändringar i utstationeringsdirektivet under det svenska ordförandeskapet år 2009.

Regeringen klarar inte det här utan socialdemokraternas hjälp
Därför bör det definitiva beslutet om Lissabonfördraget avvakta till år 2010. Den borgerliga regeringen kan helt enkelt inte ro denna fråga i hamn utan socialdemokraternas aktiva hjälp. Det är därför inte rättvisande när LO-ledningen påstår att både socialdemokraterna och LO har gjort vad som står i deras makt för att beslutet att ratificera Lissabonfördraget ska tas efter att Laval-utredningen är klar.

Hans Tilly, Byggnads förbundsordförande
Clas Linder, Transports t f förbundsordförande
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören