Bilsverige håller andan
 |
| Anneli Francis slutar inom kort på IAC i Färgelanda som tillverkar plastdetaljer till bilarnas inredning: ”Det är finansvalparna som ställer till det och vi får betala”. |
REPORTAGET På LO-Tidningens resa genom det svenska bilbältet – från Arvika till Göteborg – möter vi ilska och oro bland de 50.000 vars arbeten i en krisande industri hotas.
Krisen i fordonsindustrin handlar om människor. De som varje dag arbetar hårt och är skickliga i sitt yrke. Tusentals bygger bilar, lastbilar och lastmaskiner. Men i branschen finns också de som tillverkar alla komponenter och kör alla lastbilar som levererar delarna. Lägg till alla dem som jobbar dagis och skolor och all annan service som är en förutsättning för en väl fungerande industri – så är hela samhället drabbat av massvarslen. Krisen i bilindustrin hotar 50.000 personers jobb.
LO-Tidningen har kört genom bilbältet och mött en del hopp – men mest ilska och oro. Från Arvika, genom Dalsland ner till Göteborg kantas resan av starka reaktioner på vad som är på väg att hända.
Arvikaverken
Aida Rakovic har inte berättat för sina barn att hon troligen kommer att bli av med sitt jobb. Hon orkar inte än. Först måste hon själv smälta företagets varsel.
– Jag känner ingen trygghet längre. Jag är orolig för min familj och hur vi ska klara alla räkningar, säger hon.
Aida Rakovic är ensamstående och har två barn. De är sex och elva år.
Sedan ett år monterar hon kylare på stora lastmaskiner. Strax före semestern fick hon fast arbete på Arvikaverken. Då trodde företaget på produktionsökning med mer än tio procent och nyanställningar. Nu ska en tredjedel av de 1 300 i personalen bort.
Arvikaverken tillverkar lastmaskiner och är en del av Volvo. Klubbordförande Rune Olsson berättar att varslen kom som en överraskning och han står frågande inför utvecklingen:
– Jag förstår inte vad som händer. Hela världen har blivit utfattig på två månader.
Vice ordföranden Bo Lundberg tror att det är president Bushs krig som är orsaken. Till det kommer att USA saknar ett socialt system. Så snart någon blir av med jobbet måste de lämna hus och hem, eftersom de inte längre har några pengar.
Från sin utkikspunkt i Arvika ser de en värld i kaos med sparare som inte kan få ut sina pengar från bankerna – och människor på Island som hamstrar mat. I den situationen kanske det inte är så konstigt att försäljningen av lastmaskiner faller så snabbt. För att köpa ett sådant stort fordon behövs någon form av lån.
– Om varslen leder till att 400 förlorar jobben blir konsekvenserna allvarliga för Arvika. Arvikaverkens underleverantörer drabbas också. Här finns ju inget närområde med andra jobb, som runt storstäderna, säger Bo Lundberg.
Nyhetsuppläsaren i bilradion säger att Volvo Personvagnar varslar 3 400 anställda om uppsägning. Senare på kvällen ska näringsminister Maud Olofsson sitta i en tv-studio och förklara att det inte blir några extra pengar till dem som blir arbetslösa. Allt som behövs finns redan i regeringens budget.
Perfekta
I Jössefors strax utanför Arvika finns Perfekta, underleverantör i första hand till lastbilstillverkarna Volvo och Scania. Företaget håller till i en gammal tegelbyggnad, som varit underhållsverkstad för ett pappersbruk. Ingen är varslad på företaget, men klubbordförande Lena Andersson berättar att oron är stor och det är mycket prat om varslen på Arvikaverken.
– Man hinner inte tänka. Det går så fort allting. Det blir för många varsel. Det betyder väldigt mycket om man förlorar jobbet. Man är ju ingen ungdom längre, säger hon.
Kanske finns det jobb i Norge. Där arbetar hennes sambo, men för hennes del skulle det inte fungera eftersom hon har barnen varannan vecka.
Vd Åke Lindeberg säger att det här är rena science fiction. Det pratas om stödpaket som omfattar många miljarder. Om man la sedlarna i buntar skulle det räcka hur långt som helst.
Han berättar att en underleverantör som Perfekta är helt beroende av utvecklingen hos fordonstillverkarna. Än har han inte fått några besked från Volvo om vad varslet betyder för företaget. Han har bara uppgifter i medierna att gå på, och hans bedömning är att det kan bli fem av de 45 anställda som får gå.
– Den som blir uppsagd blir nog väldigt ensam. Sådana här situationer är väldigt jobbiga. Människor far illa. För en företagsledare är uppsägningar bland det besvärligaste, men vi måste minska bemanningen för det är bättre att rädda 40 människors jobb än att låta företaget gå under, säger Åke Lindeberg.
Caroline Edvinsson arbetar som svarvare och hon började på Perfekta i maj. Det är hennes första industrijobb.
– Det här är kul helt enkelt. Det är skönt med kroppsarbete. Nu kan jag bara hoppas på att få behålla jobbet. Blir jag av med det får jag väl gå tillbaka till Apoteket, säger hon.
Med en Volvo V70 Flexifuel susar vi in i Dalslands skogar. Just den bilen är ett bidragande skäl till Volvos kris. För få vill köpa den. Nu säger Volvos nya vd Stephen Odell att företaget ska satsa på lyxbilar för att ta sig ur försäljningsproblemen. Frågan är vilka som ska köpa Volvos personbilar i framtiden. För de allra flesta löntagare är de Göteborgstillverkade bilarna alldeles för dyra.
Kommunen
I Åmål arbetar nästan hälften av de 1 000 industrianställda åt någon underleverantör till lastbilstillverkarna. En del pendlar också till biljobb.
Det centerpartiska kommunalrådet Kurt Svensson är bekymrad. Än har företagen i Åmål inte påverkats. Men han är inte bara bekymrad över fordonskrisen utan även över regeringens politik. Visserligen ställer han upp på mycket i de nya reglerna för sjuka och arbetslösa, men nu behövs en gammaldags arbetsmarknadspolitik i ny tappning riktade till arbetslösa. Det behövs arbetsmarknadsutbildningar. Kurt Svensson tycker inte att det duger att som regeringen säga att företagen själva ska ordna den utbildning som de behöv
er. Så funkar det inte.
– Jag har pratat med arbetsförmedlingen och där säger de att det inte finns några pengar till utbildning, säger Kurt Svensson.
Han vill se högteknologiska utbildningar, utbildningar till särskilda maskiner och även utbildningar för redan anställda så att de ska klara när det egna företaget ställer om. Åmål har tomma lokaler och kommunalrådet vill ha möjligheten att erbjuda utbildningspengar till företag som vill sätta igång verksamhet.
Ed
Vi kör mot Ed i den kalla höstsolen. Lövträden skiftar i gult. Vägen ringlar sig fram över ängar, genom skogar och förbi sjöar. Vi åker förbi välskötta villaträdgårdar med nyklippta gräsmattor.
Så här mitt på en vardag är det fler lastbilar än personbilar på de dalsländska vägarna. Med bilindustrins just in time-produktion har transporternas betydelse ökat. Bilfabrikerna har inte längre något eget lager av delar. I stället skickas det som behövs av motorer, instrumentbrädor och dörrar med lastbil direkt till sammansättningsbandet. För åkeriet J Trans i Göteborg får förseningarna inte överstiga 50 minuter – för då stannar bilfabrikens löpande band på grund av materialbrist.
På radion förklarar Fordonskomponentgruppens Svenåke Berglie att lika många kommer att förlora sina jobb hos underleverantörerna som hos biltillverkarna. Andra bedömare anser att ytterligare fyra gånger så många drabbas indirekt i arbeten som är beroende av fordonsindustrin.
Brandts bilhall
Intill stora vägen i utkanten av Ed ligger Brandts stora glasade hall som lockar med nya och begagnade Renault och Volvo. Försäljaren Anders Sandblom håller på att sälja en bil till ett par som kört slut på sin 745:a. De funderar på en några år gammal V70.
Anders Sandblom säger att han sålt lite fler bilar än förra året, men att det gått betydligt sämre de senaste veckorna. Dessutom säljer han allt fler begagnade bilar. Att det ändå går ganska bra tror han beror på att han sålt bilar länge och har sina fasta kunder.
Bilhandlaren i Ed förklarar att miljöbilarna säljer mest när det gäller Volvo, medan de bensindrivna är mest efterfrågade för Renaults del. Han tror själv mycket på Volvos mindre bilar med miljödiesel.
Fehrers
100 meter från bilhallen ligger Fehrers fabrik. Där tillverkas skumplast till bilsäten och till nackstöd. Köparna är Volvo Personvagnar, Saab, Audi och Mercedes.
Förhandlingarna mellan fack och företag avbröts alldeles nyss. Det var visst någon chef som måste ta hand om sitt barn. Det är första förhandlingen om det varsel som är en följd av Volvos varsel i somras.
Fehrer vill säga upp 64 av de cirka 160 anställda. Fackets förhandlare är förtegna, de vet nog inte riktigt vad de ska säga om förhandlingarna.
– Det känns för jädrigt. Nu ska vi möta medlemmarna på golvet. Det är tragiskt på en sådan liten ort som Ed och jag vet inte vad Volvos nya varsel betyder för oss. Det är omöjligt att veta, säger fackets ordförande Björn Pettersson med en suck.
Det finns inga andra industrijobb i Ed. Och flera av de anställda är gifta med varandra.
Daniel Eriksson bor i Bengtsfors och han arbetar kvällsskift. Han är inte överraskad av uppsägningarna. Han hade det på känn eftersom färre och färre lastbilar har kommit till företaget. Och nu är han övertygad om att han förlorar jobbet. Med drygt åtta år på företaget har han bara 20 arbetskamrater med kortare anställningstid.
Men Daniel Eriksson är dock glad för att han bor i Bengtsfors, där boendet är billigare, och han är också glad för att hans sambo har en säkrare anställning i äldreomsorgen.
Eftertanke
Dagen efter ändrar sig regeringen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin säger i radions nyheter att det finns en dryg miljard att fördela om till stöd åt dem som blir arbetslösa.
IAC
I Färgelanda har arbetsförmedlingen öppet två dagar i veckan. Det finns åtta lediga jobb på orten: bland annat distriktsläkaretjänsten och jobb i butik. Underleverantören IAC i Färgelanda minskar personalen med 72 av de strax under 500 anställda.
Det var finansministern Gunnar Sträng som en gång i tiden såg till att Volvo anlade en komponentfabrik i Färgelanda. Sedan dess har företaget haft flera olika ägare. Nu är ägaren från USA.
– Herregud. Volvos varsel i går var en chock. Jag trodde att det var klart, och jag vet inte vad det betyder för oss. Jag ser ingen ljusning för bilindustrin. Solen går inte upp över horisonten på länge, säger Gunnar Hagstedt, ordförande för IF Metall på företaget.
Som andra fackliga företrädare tycker han att det värsta i uppdraget är uppsägningar. Det brukar dock gå bra att komma överens på IAC. Om företaget vill göra undantag för dem med speciella kunskaper, som elektriker och mekaniker, går klubben med på det. Fabriken måste ju leva vidare. Gunnar Hagstedt har svårt att se några som helst problem med las – lagen om anställningsskydd.
På IAC i Färgelanda tillverkas plastdelar till bilarnas insida – som instrumentbräda, handskfack och insidan på dörrarna till bland annat Volvo, Saab, Porsche och Mercedes. Bildelarna formsprutas. Små plastkulor sprutas in i gjutformar. Med tryck och värme skapas bilens inredning.
Nyligen flyttade IAC en del av sin tillverkning från Tanum till Färgelanda. Mustafa Outosh flyttade med för att få behålla sitt arbete, men blir det fler uppsägningar så blir han nog av med jobbet. Han är förbannad. För bara några veckor sedan fick han en ny utbildning på företaget.
Hans fru är hemma med barn. Nyligen förlorade hon sitt jobb på Manpower. Mustafa Outosh säger att framtiden ser mörk och tuff ut.
Annelie Francis och Linda Magnusson slipar kanter på stommen till instrumentpanelen. Båda är uppsagda. Linda Magnusson arbetar sin näst sista dag och Annelie Francis ska sluta inom kort.
– Vi är duktiga arbetare. Vi gör ett bra jobb. Det hänger inte på det. Det är finansvalpar och de styrande som ställer till det. Och i slutändan är det vi som får betala, säger Annelie Francis.
Linda Magnusson funderar på att läsa upp sina gymnasiebetyg för att kunna bli tandsköterska. Annelie Francis har inga sådana planer. Hon ska göra vad hon kan för att skaffa ett nytt jobb.
På anslagstavlorna i fabriken hänger uppmaningar om att ta
ledigt vecka 44. Både Volvo Personvagnars och Saabs tillverkning ska stå still den veckan.
Saab
På Saab i Trollhättan är det redan stoppdag. Inga bilar sätts ihop. Det är den tredje stoppdagen i höst och företaget har planerat in tio dagar utan bilmontering.
Britt-Marie Larsson arbetar i måleriets kontroll och har varit på Saab i 35 år. Innerst inne tror hon att det ska gå bra för att de gör en bra produkt. Hon gillar sitt arbete och har svårt att se vad hon skulle göra om hon inte hade det. Under några av stoppdagarna går hon en facklig utbildning.
– Det är som att vi nått toppen nu. Vi har byggt på – som på en gran – och nu går det inte att komma längre. Nu är det vinna eller försvinna.
Saab varslar inte. Ägaren General Motors har ett avtal med facket på Europanivå, som innebär att företaget inte får säga upp någon personal. Utan det avtalet hade nog Saab också varslat, tror Håkan Skött i klubbstyrelsen.
Företaget minskar i stället personalstyrkan med pensioneringar och med förlängda uppsägningstider. En följd är att det blivit brist på folk på monteringen, det hårdaste arbetet i fabriken. Ledningen tvångsflyttar folk dit – och för en del blir följden att de säger upp sig för att jobbet blir för tufft.
– Det spelar ingen roll hur bra man sköter sig. Det spelar ingen roll att man kommer i tid och aldrig är hemma. Man kan bli flyttad till monteringen ändå. De plockar folk på ett helt obegripligt vis, säger Britt-Marie Larsson.
I december överger Saab tvåskiftet. Dagskiftet ska då producera fler bilar än ett av de nuvarande skiften. Samtidigt tänker företaget ta hem en del av produktionen som lagts ut på andra.
Optimism
Trots det pressade läget är Håkan Skött i klubbstyrelsen optimistisk:
– Det finns ingen anledning att vara dyster. Vi får tre fyra tuffa år i väntan på den nya kompaktbilen Saab 9-3.
På vägen till Göteborg blåser vi förbi ett fik i Lilla Edet vid Göta älv. Vi gör en u-sväng och tar en kopp kaffe vid älvstranden. Det är väl just det som bilen handlar om. Att få bestämma själv när och var man ska åka och om man kanske får lust att stanna någonstans.
Men behövs det verkligen så många nya bilar för det? Bo Lundberg, vice ordförande i klubben på Arvikaverken, frågade sig ju vart alla nytillverkade bilar och lastmaskiner tar vägen.
Ja, egentligen borde det väl duga med en någorlunda säker bil – med en bra stereo.
Åkeriet J Trans
När Volvo Personvagnar tar bort sitt nattskift då tar åkeriet J Trans bort sitt nattskift. Drygt 20 chaufförer förlorar sina arbeten. Trafiken är en förlängning av Volvos band. Lastbilarna matar bandet med komponenter i en kontinuerlig ström.
– Det är katastrof där uppe hos Volvo. Det är nästan tomt på bilar. Nedgången syns verkligen, säger Dan Nilsson, som kör åt J Trans.
I går hade han bara två körningar och kunde ta lunch redan klockan halv elva. Efter semestern har han bara haft full sysselsättning under en och halv vecka. Dan Nilsson är orolig. Snart måste det väl vända.
J Trans kör allt åt personbilstillverkarna: Det är motorer från Skövde, hämtningar i hamnen och vid tåget.
Chauffören Ralf Van Mechelen var militär mindykare i Belgien. Han kom till Sverige för kärlekens skull. Och tror nog att han kan få ett nytt förarjobb, eftersom han har alla tänkbara behörigheter. Det finns gott om dem, men det skulle vara trist att byta för J Trans tillhör ett av de få seriösa åkerierna.
Volvo Personvagnar
Även på Volvo Personvagnar är det stopp i produktionen. Monteringshallen är lugn och tyst när bara några få är där. Mats Wenzel och Anders Öhrfeldt jobbar med en trasig bil. Motorn läcker olja. En del av topplocket ska bort och skickas till Spanien för analys.
De anser att det inte spelar någon roll vad de tycker eller säger. Ägaren Ford avgör Volvos framtid.
Mats Wenzels fru arbetar också på Volvo. Hon riskerar nu att förlora jobbet. Det tycker han inte är så roligt, men vad ska man göra? frågar han sig.
Ingen av de två har råd att köpa en ny Volvo. Mats Wenzel kör Toyota och Anders Öhrfeldt har en Volvo 740, och på helgerna kör han ibland en gammal amerikanare.
På Personvagnar drabbas även tjänstemännen hårt. Det senaste varslet omfattade över 700 tjänstemän.
Unionenklubbens ordförande Stig Axelsson ser uppgiven ut. Tidigare har han varit vid gott mod. För några veckor sedan blev tjänstemännen klara med en ny organisationsplan där 250 befattningar ska bort. Stig Axelsson var rätt nöjd och förberedde sig att hålla på lasreglerna i de kommande uppsägningsförhandlingarna. Så tänker han inte längre. Nu gäller det att rädda företaget. Kompetensen kommer att få stor betydelse för vilka som får vara kvar.
– Med hänsyn till läget så gör nog företaget alldeles rätt om Volvo ska kunna leva vidare. Att ta bort tjänstemän gör att det blir svårare att utveckla nya bilar, men jag hoppas företaget tar sitt ansvar, säger tjänstemännens fackliga ordförande.
Stig Axelsson ger marknadsföringen en stor del av skulden till försäljningsnedgången. Den är konstig och obegriplig. Han undrar vad vitsen är med att köra omkring med en fisk i framsätet eller en golvlampa på taket. Han vill se mer folklig reklam: Kom och provkör. Glass och ballonger till barnen.
Kedjereaktion
De planerade neddragningarna på Volvo Personvagnar påverkar hela Göteborg. På Ica Supermarket vid Brunnsbotorget i Hisings Backa arbetar Pia Johansson.
– Det här är hemskt. Det drar med sig så mycket. Jag hoppas att det inte blir massarbetslöshet och att folk börjar gå ned sig, säger hon.
Pia Johansson tror nog inte hennes eget jobb är hotat. Mat kommer alltid att behövas och när det är dåliga tider köper folk mer skräpmat – chips och läsk.
Men även om hon inte direkt är berörd tycker hon att det är så förfärligt så att hon försöker låta bli att tänka på uppsägningsplanerna:
Volvo betyder så mycket för hela staden. Volvo är Göteborg.
