Börsras och börsrally har dominerat nyhetsflödet under flera veckor. Inte ens de omfattande och uppmärksammade varslen om uppsägning har på kort sikt fått samma krigsrubriker, spaltutrymme eller tid i nyhetsprogrammen.

Det är emellertid inte börskursernas snabba kast som främst oroar löntagarna. Tankar kring jobbet, finns det eller finns det inte kvar i morgon, är oändligt mycket allvarligare och vanligt förekommande.

Att börskurser sjunkit som stenar och gjort alla fattigare genom både eventuellt eget sparande i aktiefonder eller genom att förvaltare av pensionsmiljarderna sett kapitalet krympa ihop är självklart något som alla bryr sig om.

Men även om många har sparat någon eller några hundralappar i månaden i en aktiefond så är det ändå inte raset som upprör mest. Det är att jobbet kan försvinna och alla de följdverkningar som då riskerar att bli verklighet som plågar tusentals människor. När det gungar i den delen – då är det kris på riktigt för vanliga människor.

Mer elände väntar när det gäller jobben
När det gäller jobbörsen finns det heller inget rally i sikte. Där ser snarare nedgången ut att fortsätta och riskerar till och med att förvärras.

Varselsiffrorna från september och första hälften av oktober är dystra, men det är inte alls säkert att botten är nådd.

Bedömningarna de senaste dagarna om i vilken takt den svenska ekonomin utvecklas skvallrar om att många fler riskerar att bli arbetslösa det närmaste året. Enligt Konjunkturinstittutet, KI, växer BNP knappast alls nästa år och bara aningen över en procent i år.

Utanförskapet ekonomiskt tuffare än tidigare
Båda siffrorna indikerar en snabb ökning av arbetslösheten och fallande sysselsättning. Därför växer nu det så kallade utanförskapet och det är ett utanförskap som är ekonomiskt tuffare än någonsin.

De som nu sparkas ut från sina jobb har verkligen inte valt att hamna utanför, att bli arbetslösa. Tvärtom. De har arbetat hårt i åratal och varit med om att skapa tidigare rekordvinster och de vill inget hellre än att få fortsätta.

Många kommer dessvärre inte att få fortsätta. De blir uppsagda och arbetslösa. Hur många vet ännu ingen. Men prognoserna pekar redan mot sju procents arbetslöshet tidigt 2009. Det är avsevärt fler än vad regeringen räknat med. Och det kan bli värre än så. Osäkerheten i bedömningarna om framtiden är betydande.

Sämsta a-kassan på år och dag
För dem som drabbas väntar den lägsta arbetslöshetsersättningen på många år och en avlövad arsenal av arbetsmarknadspolitiska insatser. Den allra viktigaste insatsen, arbetsmarknadsutbildning, har krympt ihop till ett fåtal tusen platser och detta har skett trots att all erfarenhet visar att just utbildningsinsatser leder till jobb.

Den avgörande frågan är på vilket sätt är de tusentals människor som redan varslats om uppsägning skyldiga till sin egen arbetslöshet. Och varför erbjuds de inte längre omfattande samhälleligt stöd utan tvingas leva på en lägre ersättning och med fler karensdagar i a-kassan än tidigare?

Den som förstår logiken i regeringspolitiken kan ju ringa en kompis, för att tala med statsminister Reinfeldt.