Till många socialdemokraters förvåning förklarade Mona Sahlin i förra veckan att hon kunde tänka sig att inför nästa val samverka med miljöpartiet men inte med vänsterpartiet. Beskedet var uppenbarligen inte förankrat i partistyrelsen, än mindre bland de partiaktiva.

Knappt hade den överraskande nyheten presenterats förrän Sahlin tvangs göra en halv pudel. I ett brev till Lars Ohly fullt av förnumstiga förmaningar inbjöd hon även vänsterpartiet till överläggningar.

Hur en så erfaren politiker som Mona Sahlin kan göra sig skyldig till en sådan vurpa är inte lätt att förklara. Hon har först lyckats framstå som en pr-kvinna för miljöpartiet. Och hon har sedan gett Ohly chansen att uppträda som en sårad oskuld, en roll som han alltför gärna spelar, dock inte särskilt övertygande.

Väljarna ska säga sitt innan det är dags för regeringsförklaringen
Alltsedan de borgerliga partierna bildade sin allians har de borgerliga ledarsidorna tjatat om att den röd-gröna oppositionen måste skriva sig samman om ett valprogram för att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Varför är det så viktigt? Borde det inte räcka med att dagens opposition uttalade att den strävade efter att bilda en regering vid en framgång i valet?

Den slutliga utformningen av en regeringsförklaring kan då ske först när väljarna fått säga sitt. Det är högst rimligt. Vid en stor valframgång för till exempel miljöpartiet kan detta hävda sina åsikter med större kraft. En valframgång för socialdemokraterna eller vänsterpartiet betyder å andra sidan att deras önskemål får en större tyngd i regeringsförhandlingarna.

Ett sådant agerande är att behandla väljarna med respekt. Väljarna får ju då en chans att påverka regeringspolitikens utformning.

Sant är att de fyra borgerliga partierna i förra valet fick draghjälp av att de la fram en gemensam valplattform. Men det var inte den som gav dem valvinsten. Valet vann alliansen därför att moderaterna lyckades framställa sig om ett parti som övergett sin gamla högerideologi.

Valet var ju främst en stor framgång för moderaterna, inte för allianspartierna. I kraft av denna framgång har moderaterna dominerat regeringspolitiken. Moderaterna har tagit de tunga regeringsposterna, de har utformat grunderna för den ekonomiska politiken och de drar sig inte för att läxa upp småpartierna i regeringen.

Om förra valet i stället slutat med en stor framgång för centern och folkpartiet är det ju klart att dessa hade varit de som hade bestämt alliansregeringens politik. Det skulle de själva ha krävt och ingen väljare skulle ha blivit överraskad av anspråken.

Fyra partier – ofta med motstridiga uppfattningar
För de allmänborgerliga väljarna har det alltid stått klart att alliansen består av fyra olika partier, med ofta motstridiga uppfattningar. Borgerliga väljare är väl medvetna om att de genom sin röst kan påverka styrkeförhållandena inom en borgerlig regering.

Samma möjlighet bör naturligtvis väljare på den röd-gröna sidan ha inför nästa val. Oavsett vilken form samarbetet mellan dagens oppositionspartier tar, så måste utrymme finnas för varje parti att redovisa sina egna prioriteringar.

Det måste för övrigt oppositionspartierna under alla omständigheter göra.

Folk har rätt att få veta var socialdemokratin står
Socialdemokraterna har som största riksdagsparti en skyldighet att redovisa ett heltäckande eget program – det väntar sig både de partiaktiva och alla väljare, inte bara partiets egna. Folk har rätt att få veta var socialdemokratin står, just därför att partiet genom sin storlek i så hög grad påverkar den politiska dagordningen.

Vänsterpartiet och miljöpartiet hyser för sin del i många frågor uppfattningar som de är ensamma om i Sveriges riksdag, men som de likväl vill profilera sig på. Det är deras fulla rätt, men de kan knappast utan vidare räkna med att få gehör för dem.

Mona Sahlins utspel är förhastat. Inom socialdemokratin pågår ett omfattande rådslagsarbete med sikte på att utforma ett nytt politiskt handlingsprogram vid kongressen 2009. Innan detta arbete är klart kan partiledningen inte ge sig in på mer omfattande kompromisser med andra partier om politikens långsiktiga inriktning; det vore att köra över de egna medlemmarna på ett uppseendeväckande arrogant sätt.

Det utesluter inte att partiledningarna för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet i förväg kan undersöka förutsättningarna för ett samarbete. Men ansträngningarna bör då inriktas på de frågor där man vet att partierna redan är i huvudsak eniga eller åtminstone på frågor där två av de tre partierna är samstämmiga. Utan att köra över den egna partiopinionen kan partierna då markera att på just dessa områden är vi ense om tagen efter nästa val.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet i stort sett överens om a-kassan
A-kassan är ett bra exempel. Här har socialdemokraterna och vänsterpartiet i stort sett samma uppfattning. Miljöpartiet borde kunna ansluta sig till den även om partiet i dag står för en egen linje som är något sämre för löntagarna.

Någon brådska är det inte. Det är två år kvar till nästa val. Det vore förstås bra om dagens oppositionspartier när valrörelsen 2010 drar igång kan redovisa huvuddragen i den politik de vill föra vid en valframgång. Men att de skulle behöva vara ense om allt är inte nödvändigt, inte ens önskvärt.

Istället för att som de borgerliga partierna försöka sopa oenigheterna under mattan – tänk bara på de borgerligas falskspel om fastighets- och bensinskatt före valet – borde de röd-gröna partierna kunna klargöra att deras kvarstående meningsskiljaktigheter vid en valvinst inte är värre än att de kan lösas efter det att väljarna fått säga sitt.

Ett flerpartisystem som det svenska bygger på idén att väljarna också ska kunna påverka de kompromisser som alltid måste ske efter ett val. Så varför inte låta dem få göra det?

Det är både klokt och hederligt. Ärlighet lönar sig i längden, också i politiken.