En överdriven rädsla för uppsägning stoppar många löntagare från att utvecklas och få bättre lön. I Sverige finns en lång tradition av att underblåsa denna rädsla. Rädslan är emellertid inte befogad men de aktörer som ansvarar för detta vill inte ta det till sig. Många löntagare vågar därför inte byta till ett bättre betalt jobb.

Under de närmaste åren kommer arbetsmarknaden med största säkerhet att försämras markant. Varslen om uppsägning har fördubblats under det senaste året och kan i värsta fall fördubblas ytterligare än gång. Sannolikt kommer färre att våga byta jobb i tider som denna.

Svenskt Näringsliv har låtit SCB undersöka hur lönen utvecklas av ett jobbyte. Inte oväntat så finner SCB att personer som byter jobb har en bättre löneutveckling än personer som stannar hos sin arbetsgivare. Ökat rörlighet är därför en viktig del i lönebildningen.

Även personer som ofrivilligt byter jobb lyckas ofta väl. Hälften av dem som blir uppsagda eller byter jobb i rädsla för att bli uppsagd har en bättre löneinkomstutveckling än de som inte byter jobb.

Det är därför oroande när undersökningen visar att endast sju procent av dem som har en fast anställning bytte jobb under 2005. Den stora omsättningen av personal sker nämligen bland dem som har tidsbestämda anställningar. I denna grupp bytte 26 procent jobb.

Kvinnor får åtta gånger större lönelyft än män
SCB:s undersökning visar dessutom att kvinnor tjänar mer på att byta jobb än män. Kvinnor som byter jobb frivilligt i privat näringsliv får i snitt en löneökning som är åtta gånger högre än män som byter jobb. Ändå byter inte kvinnor jobb lika ofta som män. Arbetsgivarna lär sig därför att kvinnor stannar kvar trots lägre lönelyft.

Detta är en starkt bidragande orsak till att kvinnor tjänar mindre än män. Ändå är detta aldrig uppe i debatten. Problembilden stämmer nämligen inte överens med den starka tilltro till centrala lösningar som många fackförbund har. Kanske finns det nu utrymme för omprövning. Försöken med kvinnopotter var ju inte vidare lyckat om man ska tro på den statistik som LO redovisade i Lönerapport år 2008.

Turordningslistan gör att folk söker färre jobb
I en undersökning som Svenskt Näringsliv presenterade för ett knappt år sedan framkom att det främsta skälet till att inte byta jobb är att man inte hittar något nytt jobb. För många finns det helt enkelt inga jobb att söka eftersom få slutar. Därför är det också få lediga tjänster att söka för dem som sitter fast i ett lägre betalt jobb.

Många undersökningar visar att ett viktigt skäl till att inte byta jobb är att man är rädd att förlora sin plats på turordningslistan. I en undersökning som TCO presenterade i somras var detta faktiskt det främsta skälet till att man inte bytt jobb. Här tycks kärnan på problemet vara.

För att hjälpa dem som inte byter jobb väljer många fackföreningar att fokusera på symptomen i stället för den egentliga orsaken. Den fackliga medicinen heter då extrahöjning av minimilöner och generella löneökningar. Men faktum är att ytterst få lönetagare fastnar med en låg lön. Mindre än en procent av löntagarna hör till de tio procent som har lägst lön under en längre period än fem år.

Felaktig trygghetsbild marknadsförs till löntagarna
Löntagarna skulle istället gynnas bättre av en starkare tilltro till individuell lönesättning. Flera olika undersökningar visar också att huvuddelen av de anställda tycker att den egna prestationen ska påverka lönen.

Det är en felaktig bild av trygghet som ”marknadsförs” till svenska löntagare. I stället för att ha löntagare som tar för sig på arbetsplatsen och säger ifrån när något inte är bra så vågar man inte göra sig obekväm hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren i sin tur får en starkare position i löneförhandlingen eftersom båda parter vet att få vågar ta steget och faktiskt byta jobb. Detta gäller speciellt de som har en lång anställningstid.

Löntagarna som kollektiv förlorar på detta. Allra mest tycks kvinnorna förlora. Det finns nu en möjlighet att i lugn och ro fundera kring vilka förändringar som behöver göras inför nästa stora förhandlingsrunda. Att fortsätta på den inslagna vägen är en återvändsgränd. Både företagen och de anställa skulle kunna få ut så mycket mer av lönebildningen. Men då måste de lokala parterna få möjlighet att axla ett betydligt större ansvar.

Björn Lindgren, ekonom, Svenskt Näringsliv