Ett viktigt skäl till att den svenska banksektorn avreglerades i 1980-talets början var att minska utrymmet för den ”grå” sektor som börjat växa fram i form av finansinstitut, som lånade ut pengar obundna av de villkor som gällde för bankerna, och i former som misstänktes kunna äventyra stabiliteten i hela sektorn.
Om bankerna fick större frihet skulle de, i kraft av sin större kompetens, locka till sig kunder från den grå sektorn, och genom sin större ansvarsfullhet hantera den långivningen bättre. Trodde man.
Det visade sig snabbt att man bara ersatt Satan med djävulen. En enorm utlåningskarusell snurrades igång, där bankerna snarast överbjöd varandra i sin iver att öka på lånestocken. Det slutade med kraschen 1991, där svenska staten, på samma sätt som nu den amerikanska, fick gå in och rädda betalningssystemet undan finansintressenas omdömeslösheter.
Spelreglerna styr
Den ansvarsfullhet som funnits i banksektorn visade sig, med andra ord, ha varit en funktion av det regelverk den arbetade inom. När regelverket försvann förändrades också bankernas beteenden i riktning mot större risktagande.
Och det är vad den så kallade institutionella ekonomin säger: ekonomins funktionssätt, och de ekonomiska aktörernas uppträdande, styrs av de spelregler – i form av lagar, avtal, ekonomiska styrmedel och etablerade sociala normer – som anger ramarna, och med det restriktionerna, för hur man kan och får agera.
Finns det spärrar för det privata vinstintresset, ja, då kommer också kapitalintressenterna att agera mera måttfullt än om det inte finns sådana spärrar. Finns det inga spärrar, utan tvärtom jakten på högsta möjliga vinst blir ett applåderat mål, då försvinner måttfullheten, ofta med stora kostnader för andra värden i samhället som följd.
Brist på spärrar
Det finns flera aktuella exempel på det.
Den amerikanska finanskrisen är med sina globala effekter kanske det mest dramatiskt tydliga. Den kinesiska mjölkskandalen är ett annat. Spädbarn har dött eller skadats därför att tillverkarna av mjölkersättningspulver tillsatt ämnet melamin, som får proteinhalten att verka högre än vad den är – vilket i sin tur betyder att man får ut mer pulver ur mjölkråvaran och alltså tjänar mer.
Ett tredje exempel är den hårda exploatering av arbetskraft, som vi nu allt oftare möter också i Sverige – av papperslösa, och därmed rättslösa, immigranter, eller av arbetare som tas hit från andra länder på underentreprenader till både underbetalning och orimliga boendevillkor.
Alltihop handlar om samma sak – brist på spärrar, eller motvikter, till vinstintresset. Får man ta obegränsat stora risker, då tar man sådana risker, så länge det ger vinster. Finns det ingen kontroll av kvaliteten, då försämrar man kvaliteten, om det går att tjäna pengar på det. Finns det inga fackliga organisationer som bevakar de anställdas intressen, då underbetalar man folk, hyser in dem i hälsovådliga bostäder och tar ut för många arbetstimmar.
Vändpunkt
Om det vore så som den privata företagsamheten hela tiden predikar, att bara man lämnar fritt spelrum åt företagandet, då får man också den bäst fungerande ekonomin – då skulle inget av de här problemen ha inträffat.
Men det har de alltså gjort.
Den enkla slutsatsen av det är att det privata vinstintresset förvisso är en drivkraft, som ekonomin ska nyttiggöra, men att den inte kan lämnas fritt spelrum utan motvikter eller spärrar som skyddar de andra intressen, som också är viktiga.
Och i den meningen blir dagens allvarliga finansiella kris en vändpunkt i de senaste decenniernas debatt. Den har dominerats av vad man kallat ”marknadstänkande”, men som i praktiken varit en ohämmad glorifiering av det privata företagandet och det privata vinstintresset. Och som skapat allvarliga obalanser i både samhälle och ekonomi.
Blandekonomi
Det betyder inte att det gamla planhushållnings- och förstatligandetänkande kommer att pånyttfödas. Snarare handlar det om ett återvändande till det som brukade kallas blandekonomi. Som egentligen handlar om att skapa de kloka och välfungerande spelregler, och motvikter, som behövs för att vinstintresset ska fungera som en positiv drivkraft för ekonomi och företagande, men inte som en exploatör och sabotör av andra intressen.
Spelregler – institutionella förhållanden – handlar inte med nödvändighet om lagstiftning. Starka fackföreningar är också en ”institutionell” faktor, som bildar motvikt till vinstintresset och får företagen att fungera annorlunda i förhållande till sina anställda. Att stärka facket, och bevara kollektivavtalen, är alltså viktigt.
Nytt tänkande behövs
Men facket har sin betydelse i förhållande till den producerande kapitalismen. Den finanskapitalism, som är den centrala faktorn i dagens finanskris, likaväl som de övriga bank- och finanskriser världen genomlevt sedan sektorn avreglerades, är givetvis inte påverkbar den vägen. Den är heller inte styrbar via den gamla typen av regleringar av penningmarknaden.
Här behövs ett helt nytt tänkande – och kanske en ny skola av ekonomer, som frigjort sig från den nyliberalism som dominerat debatten sedan 1980-talet.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
