Tre initiativ har tagits för att undanröja effekterna av Laval-domen. Europafacket vill tillföra Lissabonfördraget ett ”socialt protokoll” . I parlamentet arbetar Jan Andersson (s) för att kommissionen skall ändra utstationeringsdirektivet. Och här hemma har vi utredningen om hur svenska lagar kan ändras.

Alla dessa initiativ är lovvärda. Men det krävs politisk kraft för att driva igenom politiska förslag. Varför skall t ex Sarkozy införa ett socialt protokoll (som han inte vill ha), och varför skall kommissionen förändra ett direktiv (som de inte vill) om de inte tvingas handla?

Sverige har emellertid ett starkt påtryckningsmedel i det att vi ännu ej ratificerat Lissabonfördraget. Så länge vi kan använda detta, har vi en stark förhandlingsposition, och kan utöva tryck gentemot såväl kommission som råd. När vi skrivit under, har detta påtryckningsmedel gått förlorat.

Mitt råd till Mona Sahlin är alltså: skjut på den tänkta ratificeringen. Fördraget kan ändå inte träda i kraft förrän efter en ny folkomröstning på Irland, så varför skriva under nu?  Förklara att vi vill vänta och se, dels vad som kommer från den svenska utredningen, dels också vad som sker efter Europafackets (och eventuellt EU-parlamentets) initiativ!

Genom att vägra ratificering av Lissabonfördraget nu, skulle den borgerliga alliansen tillfogas ännu ett nederlag, och framstå som än mer regeringsoduglig än vad den nu är. Jag kan inte se att socialdemokraterna och facket har något att förlora på att skjuta upp ratificeringen av Lissabonfördraget. 

Sören Wibe
Partiledare junilistan