KRÖNIKA För länge sedan bodde en bonde i ett hus med två citronträd på gården i byn Serees.

Han drömde samma dröm tre nätter i rad. Om Damaskusporten i Jerusalem. Han måste dit. Det tog tre dagar och tre dagar väntade han. Varför vet han inte och inte på vad heller.

Utskrattad blev han av en handelsman som också hade drömt: om en skatt framför ett hus på en gård med två citronträd i en by som hette något typ Sereen. Inte var han så dum att han åkte dit. Men det gjorde bonden.

Folksagans universella termer. Den urgamla visdomen: Åka bort för att komma hem.

Drakar blir stridsvagnar
Den palestinska berätterskan Sonia Nimr återvände hem och bosatte sig i Ramallah på Västbanken efter många år i England, där hon doktorerat i just muntligt berättande.

Intensivt spottar hon ur sig berättelser. Hon gör det för att barn och vuxna ska få skratta, hon försöker vända aggressionen och lätta upp en tung verklighet. Gamla berättelsers onda andar och drakar kan bli bulldozers och stridsvagnar och hjälpa fantasin att färdas till friare platser.

Bakom stereotyperna
Från Tusen och en natt till Fabula berättarfestival på ABF i Stockholm. Den muntliga berättelsens makt att trollbinda sina åhörare visade sig under tre sprängfyllda dagar med svenska och hitresta berättare.

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/noabaum4208.jpg  
Noa Baum.  

I workshopen ”Risking peace” berättar israeliskan Noa Baum att hon lärde känna en palestinska på ett universitet i USA, bägge nyblivna mammor, fulla av ömsesidiga fördomar. Sionistpropaganda. Arabpropaganda. Hur hittar vi bakom stereotyperna? Jo. Vi lär oss berätta den andres historia. Steg för steg på allt kortare tid. En genial metod som leder till dialog.

Har alltid funnits
När Sonia Nimr berättar om krukan som får barn finns historian både i Gambia och i Kenya, säger berättare därifrån. Historier vandrar.

Muntligt berättande är en  scenkonst, som har svårt att hitta in på kultur- och nöjessidorna. Vad är det?

Nej, det är inte föredrag. Inte dålig teater.

Sedan historiens gryning har historieberättarna funnits. De bygger på konsten att skickligt berätta en historia, fånga åhörare och få dem att lyssna. Sagor och myter visst, men lika gärna livsberättelser på ett par minuter eller två timmar.

Mördarmorfar
Eller Berättarslam, som Poetry Slam på begränsad tid. Sjuksköterskan och författaren Pelle Olsson blev nordisk mästare. Hans berättelser kan börja i en grå sjukhusvardag som halsbrytande skruvas upp, som i berättelsen om mördarmorfar.

På Ung berättarscen berättar 14–17-åringar. Det är ren magi hur en muntligt berättad historia kan få oroliga ungdomar och stojiga barn att stillna och lyssna.

Intresset? Det växer.

Ingela Bendt
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn