POLITISK TEATER I februari 1848 satt Karl Marx nätterna igenom på sitt arbetsrum vid rue d’Orleans i Bryssel och kämpade med ett manuskript och bolmade cigarrer. Han hade tillsammans med Friedrich Engels fått i uppdrag att skriva ett manifest för den internationella organisationen Kommunisternas förbund.

Det skulle handla om bourgeoiens störtande, proletariatets herravälde och grundandet av ett nytt samhälle utan klasser och privategendom. Men Marx hade kört fast, tiden gick och Engels var utled på sin väns kaotiska ledarstil.

Nu hade centralkommittén fått nog och krävde resultat i hotfull ton. Äntligen fick Marx inspiration.

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke” lyder inledningsorden i Manifestet.

Man valde ordet manifest för man ville göra något synligt som var fördolt.

Verkligheten skulle uppenbaras och de borgerliga illusionerna avslöjas.

Oro i Europa
Dagen efter att manuset publicerats utbröt 1848 års revolution i Paris.

Arbetare över hela Europa reste sig mot den gamla ordningen.

Engels anslöt sig till en frikår och deltog i väpnade strider.

Marx, som krävt arvsrättens avskaffande, använde en betydande del av arvet efter sin far till att köpa vapen till de revolutionära arbetarna i Bryssel.

Oroligheterna nådde ända till Stockholm. Där Gallerian nu ligger byggdes barrikader och på order av kung Oscar I öppnade kavalleritrupper eld och dödade stenkastande revolutionärer.

Revolutionen slogs ner över hela Europa, Marx flydde till London och Engels tröstade sig för en tid med vindrickande och kärleksaffärer i Lausanne.

Det tar hundra år
Etthundrasextio år senare träffar jag regissören Rikard Turpin och kompositören Dror Feiler som sätter upp Kommunistiska Manifestet som pjäs på Teater Tribunalen.

På frågan om hur de ser på de förföljelser och övergrepp som begåtts i kommunismens namn säger Turpin att det tog åtminstone hundra år för den franska borgerliga revolutionen att stabilisera sig efter jakobinernas massavrättningar och att detsamma troligen gäller socialistiska revolutioner.

”För mig handlar manifestet om demokrati”, säger Dror Feiler, ”om att utvidga demokratin till ekonomins område”.

De säger att manifestet handlar om drömmar och möjligheten att i grunden förändra samhället men att den diskussionen är omöjlig att föra idag.

Vad är en pjäs?
Hur kan man göra en pjäs av en politisk text, frågar jag och Turpin svarar att manifestet varken är mer eller mindre fragmentariskt än vilken modern tysk pjäs som helst.

”Vad är en pjäs nuförtiden. Manifestet är ensemblen, Det finns inga roller, det finns människor. Jag vill att det ska vara en lustfylld föreställning om Sverige idag.”

Långt til klasskampen?
På premiären uppstår en del tekniska problem.

Ensemblen försöker få kontakt via Internet men en skådespelare som befinner sig i Bolivia för att berätta om klasskampen där men uppkopplingen vill inte fungera.

Premiärpubliken på det numera tämligen kälkborgerliga Södermalm i Stockholm är nog rätt långt ifrån två unga män som en gång skrev texten, deltog i gatustrider och söp sig fulla på ständigt nya vinsorter.

Kan inte tänka sig nåt annat
Men jag blir nyfiken på vilket intryck den hängivna ensemblen skulle göra på en gymnasiepublik.

Föreställningen avslutas med soppa tillsammans med skådespelarna.

Jag talar med en ung kille från Teaterhögskolan i Malmö som gör sin praktik på teatern.

Han säger att han inte kunde tänka sig någon annan plats än Teater Tribunalen.

Jag tänker att det inte är särskilt ofta man hör en ung skådespelare vara så hängiven, gå utanför sig själv och sitt jag, brinna för nånting, brinna för det han vill berätta.

Teater: Det kommunistiska manifestet.
Spelas t o m: 10 november.
Scen: Teater Tribunalen, Stockholm.
Webadress: www. tribunalen.com.
Extra: Den 17 oktober kl 17 invigs även en utställning om kapitalismens brott.

Martin Jonols
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn