Nu handlar det om att övervintra
 |
De senaste tio åren har lönerna ökat stadigt för så gott som alla grupper på arbetsmarknaden. För arbetare steg lönerna med i snitt 3,3 procent per år och för tjänstemän med 3,9 procent.
Om vi ser till reallöneökningen – alltså lönens värde med inflationen borträknad – ökade arbetarnas lön med 2 procent och tjänstemännens med 2,6 procent per år.
Uppgifterna kommer från LO:s lönerapport 2008, en förträfflig årlig löneöversikt för dem som vill hålla reda på utfallet av avtalsrörelserna.
Vi lever på kronor, inte på procent
En fördel med rapporten är att den, till skillnad från vad som är vanligt, också anger löneökningar räknat i kronor. Vi betalar ju räkningarna med kronor, inte med procent. Vi lever på kronor, inte på procent.
Och i kronor räknat har löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän ökat betydligt. För tio år sedan var skillnaden 5.300 kronor i månaden. År 2007 hade löneskillnaden vuxit till 8.900 kronor (se diagram).
En orsak till att detta faktum inte uppmärksammats särskilt mycket är förmodligen att alla grupper fått goda reallöneökningar. Men kvar står att skillnaderna i köpkraft ökat kraftigt – och den skillnaden förstoras genom att regeringen för en skatte- och avgiftspolitik som är oerhört gynnsam för den hälft av befolkningen som tjänar mest.
Förra året ökade arbetarnas löner mer än tjänstemännens
Förra årets avtalsrörelse innebar en avvikelse från mönstret. För första gången på tio år ökade arbetarlönerna med några tiondels procent mer än tjänstemännens.
Det kommer dock inte att ge så stort utslag i plånboken. Kraftigt stigande livsmedelspriser, bensinpriser och boendekostnader (på grund av riksbankens räntehöjningar) medför att alla löntagare får räkna med stagnerande eller sjunkande reallön detta år. Och värre kan det bli: den kombinerade effekten av finanskrisen och en annalkande lågkonjunktur riskerar att kasta ut många i arbetslöshet.
Nu handlar det om att minimera skadeverkningarna. En första uppgift måste vara att bevara så mycket som möjligt av vad som uppnåtts under tio framgångsrika år.
2008 och 2009 blir av allt att döma två förlorade år
Förhoppningsvis är sviterna av finanskrisen övervunna när avtalen löper ut om ett och ett halvt år. Med facit i hand från de senaste tio åren kan vi konstatera att det är tre problem som i så fall återkommer med förnyad kraft.
1. Utjämningen mellan kvinnor och män måste drivas vidare.
2. Löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän måste minska.
3. Offentliga sektorns löner måste uppvärderas (för alla offentliganställda oavsett yrke gäller att de betalas mindre än liknande jobb inom privat sektor).
Problemen hänger delvis samman. Löser man ett, bidrar man till lösningen av de andra.
Men lätt blir det inte. 2008 och 2009 är av allt att döma förlorade år som många kommer att vilja kompensera sig för. Avtalsrörelsen kommer till stor del handla om vilka grupper som ska ha förtur. Det gör de för all del alltid, men nästa gång har de som ligger lägst ovanligt starka argument på sin sida.
