NOTIS. Lars Gustafsson skriver i en landsbygdsskildring att hälften av invånarna försörjer sig genom att reparera den andra hälftens bilar – en mer ömsint formulering än när systemskiftande nyliberaler hånade välfärdsstaten: den ena halvan av befolkningen byter blöjor på den andra.

Vid mina nedslag i svensk periferi brukar jag gå till frisören eller anlita ortens bilmekaniker. Plötsligt finns det tid för sådant. Denna aspekt på besöksnäring är förbisedd: De sysslolösa ger sysselsättning åt de bofasta med sina frisörstolar och smörjgropar.

En bilmek i Dalarna får fixa en damask till drivaxelknuten vänster fram och lite annat. Jag har på 08-maner bokat tid, men det minns inte mekanikern E. Tid har han ändå.

Otroligt
Först hjälper han en stamkund. Denne sitter vid ratten, medan E. donar med bilen.

– Nu kan du starta.

Bilen tar ett hopp framåt.

– Nej, du körde över foten min. Det är ju otroligt, grimaserar E.

Bilisten hade inte lagt ur växeln.

Inte mycket värd
Med svullna tår fullföljer E arbetsdagen. Slutsumman väntas bli ”en miljon och några hundra”, men det är ett skrämskott: 1 648 kronor kostar det hela ”och då är det prutat och klart”.

Jag inser att en Ford-ägare inte är så mycket värd på den här verkstan. E. döljer inte sina aversioner:

– Det ska du ha klart för dig. På min gård ser du ingen Ford.

Jan-Ewert Strömbäck
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn