DEBATT. Det som nu händer i världsekonomin är djupt allvarligt. Det pågår flera skeenden samtidigt. Först är det en konjunkturnedgång som vi ännu inte kan bedöma hur långvarig den blir. För det andra utvecklas en kris i bankerna med en sparkris i USA som grund. USA måste börja finansiera sin egen konsumtion och investeringar och då kommer efterfrågan på bland annat personbilar och lastbilar från Sverige att minska.

Länder som har stora underskott i sitt sparande löper större risk att råka ut för en kris i sitt banksystem. Volymen av skulder ökar i en sådan ekonomi och sannolikheten att de som har skulder ska betala tillbaka skulderna ökar och risken för fall i lånefinansierade tillgångar som aktier och fastigheter är större.

Anders Borg sa i riksdagen i förra veckan att krisen berodde på girigheten inom finanssystemet. Det är en ytlig beskrivning som syftar till att leda bort analysen från grundproblemet nämligen svagheten i det finansiella systemet och avsaknaden av en gemensam ekonomisk ordning i världen för att förhindra finanskriser.

Därför hade vi inga bankkriser för 1970
Kommer ni ihåg bankkriserna före 1970? Nej, det finns en enkel förklaring till det. Mellan 1945 och 1971 förkom ingen bankkris (förutom en i Brasilien) därför att banksektorn var reglerad. Finansmarknaden har tre uppgifter. Den ska bidra till att slussa överskott till underskottsområden i ekonomin, den ska tillgodose behovet betalningsmedel eller likviditet i samhället och den ska bidra till att hantera eller utjämna risker i ekonomin. Dessa två senare uppgifter fungerar nu uselt. Det är ont om likviditet och finansmarknaden kan inte hantera riskerna, utan staten måste gripa in.

Finansministern säger att det inte är några problem i det svenska finansiella systemet. Det vet nog inte Anders Borg, för krisens egenskap är just att ingen vet hur stora förlusterna är, vilket visas av den höga riskpremien i lånen mellan bankerna. Det finns lika mycket dåliga lån i Europa som USA och banker i Holland, Frankrike och Irland och Island tas över av staten. En andra egenskap hos krisen är att smittan och att svagheter i en regions finansiella system fortplantar sig till andra regioner.

Panik, rädsla och girighet
Det finansiella systemet är mer skört än vad rigida försvarare av okontrollerade marknader vill erkänna. Det vi ser är inte bara girighet utan panik och rädsla. När USA lät en stor investmentbank gå under skickade det en chocksignal till investerarna, de såg att de inte kunde lita på USA:s regering. Några läsare kanske tycker att de stora finanshusen får klara sig själva. Men ni glömmer att de stora pengarna finanshusen hanterar ofta kommer från pensionssparande, däribland svenska pensionsfonder. När bankerna inte vågar låna ut till företagen kommer det att påverka deras aktivitet och i förlängningen sysselsättningen.

Roosevelt, president i USA under trettiotalet, formulerade problemet som att man ska frukta fruktan i sig själv. Finansiella störningar kan leda till panik. En väg att undvika panik är de befintliga statliga insättargarantierna. För de flesta småsparare i Sverige finns det därför inte några problem. Men om paniken gäller de stora pengarna kommer också pensionsfonders pengar drabbas och företagens möjlighet till likviditet att hotas. Om otryggheten sprids till dem som köper aktier fastigheter och till konsumenter så blir det en djup lågkonjunktur. Regeringen garanterar nu 500 000 kr av insatta sparmedel i banken men sänker successivt värdet av arbetslöshetsförsäkringen. Den borde omedelbart höjas till 900–1000 kr om dagen.

Finansministern uppträder som om han inte ser krisens spridning och omfattning. Anders Borg sa enligt Svd under lördagen att ”Svenska skattebetalarna inte kommer att acceptera att betala för andra länders försyndelser”. Tro mig, vi kommer som löntagare, skattebetalare och framtida pensionärer alla att få vara med och betala för finanskrisen För bankerna måste återställa sitt kapital och det sker via större skillnad mellan in- och utlåningsränta eller statliga insatser.

Bara staten kan göra slut på paniken – men då krävs blocköverskridande lösningar
Det finns nu ingen annan väg än att varje nationalstat garanterar sitt eget lands banksystem. På sikt behövs en ny samverkan mellan länderna och nya institutioner, de gamla som IMF och Världsbanken har spelat ut sina roller. Anders Borg bör inte uttala sig som om problemen är små utan tvärtom visa att regeringen tar problemen på allvar. Borg bör bjuda in Thomas Östros och lägga korten på bordet, beskriva problemet och visa på en politik för att förebygga smittspridningen till produktionen och sysselsättning. Staten måste via Riksgälden, Riksbanken och statskassan tydligt visa att staten kan garantera hela banksystemet.

Skattebetalarna kommer att ställa upp och finansiera banksystemets förluster om de får del i uppsidan när det blir bättre tider. Det ska vara tydligt att, om det blir nödvändigt med statliga insatser i banksystemet, så kan staten åter komma att nationalisera banker som skedde med Nordbanken i början av 1990-talet så att staten också får del av vinsterna när krisen är över. Jag använder dessa drastiska formuleringar för att peka på det bara är staten som kan ta paniken ur marknaden och det kommer att kräva gemensamma lösningar över blockgränserna eftersom effekter av finanskriser varar länge.

Vi behöver en ny finanspolitik
Med stor sannolikhet behövs en ny finanspolitik. Regeringens program innebär drivkrafter att arbeta mer, staten vill sälja sina banker och använda otrygghet genom sämre arbetslöshetsförsäkring som medel. Verkligheten nu är att folk inte kommer få arbeta så mycket som de vill, att det kan bli aktuellt att staten tar över banker och att det behövs en starkare försäkring för att motverka en växande otrygghet.

Dan Andersson
LO:s chefsekonom