”Lögn, förbannad lögn och flumstatistik”

Gör kurvan framför den pluggande skolflickan att den här artikeln verkar mer trovärdig? Det överlåter vi åt läsarna att bedöma. Kurvan är i vilket fall som helst påhittad. Välj själva om den visar antalet elever i nian som inte klarar behörigheten till gymnasiet, mördarsniglarnas utbredning i Småland, antalet höginkomsttagare som får lägre skatt eller något helt annat.Foto: LEIF R JANSSON

Som den politiska debatten i Sverige just nu håller på att utvecklas borde varje väljare förses med en enkel handbok i konsten att tyda statistik.

Siffror i en tabell verkar av någon anledning mer objektiva än om samma sak hade uttryckts med ord. Men siffror är lika möjliga som ord att anpassa för speciella syften.

Det är inte så enkelt som att det handlar om förfalskade siffror, eller felaktigt gjorda beräkningar. Det handlar om sådant som vilka frågor man ställer, vilka variabler man tar med, eller vilka jämförelsepunkter man har.

Regeringens påstående i budgetpropositionen att den lägsta inkomstgruppen är den största vinnaren på regeringspolitiken är ett lysande exempel på hur man kan få det resultat man vill ha genom att välja rätt sorts variabler.

Regeringen ”bevisar” sin tes genom att lägga in ett antal antaganden om att de mest lågavlönade antingen får jobb (i stället för stöd från socialförsäkringarna) eller kan gå upp i arbetstid. Enklare uttryckt, låginkomsttagarna tjänar på regeringens politik därför att deras inkomster antas öka så att de inte längre är låginkomsttagare.

God dag yxskaft!
Kreativ statistik – men inte helt trovärdig
Vad man egentligen gör är att använda antaganden om effekterna av regeringspolitiken som bevis för att dessa effekter faktiskt inträffat. Onekligen är det ett innovativt sätt att använda statistik, men inte mera sant för det.

Syftet är förmodligen dubbelt. Dels vill man avvända kritiken mot att skattesänkningarna mest gynnat högre avlönade grupper. Dels vill man visa att regeringspolitikens försämringar i trygghetssystemen i själva verket gjort nytta genom att få ut folk i arbete.

Men det litet tråkiga, om man ser till mindre kreativ men mer trovärdig statistik, är att inte så värst mycket talar för att regeringens politik hjälpt låginkomsttagare till en varaktigt tryggare försörjning och bättre inkomster.

Den tiondel av inkomsttagarna som har de lägsta inkomsterna består till mycket stor del av personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Det är personer som en god del av året (eller hela året) varit sjukskrivna, haft arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag, personer som inte arbetat heltid och/eller haft en eller flera korta anställningar, varvade med arbetslöshet.

Nu har långtidsarbetslösheten knappast påverkats alls av regeringspolitiken – faktiskt inte mer än normalt i en högkonjunktur. De ofrivilliga deltiderna förefaller inte ha minskat.

Ungdomsarbetslösheten är oförändrad, och det beror, återigen, på att de som står längst från arbetsmarknaden fortfarande står utanför. Och så vidare.

Regeringen har felaktigt definierat problemet som inlåsningsmekanismer i välfärdssystemen, som gör att folk inte vill ha jobb – medan det verkliga problemet är utsorteringsmekanismer på arbetsmarknaden, som gör att folk inte får jobb.

Skolstatistiken förvirrar – även utan Jan Björklunds hjälp
Om finansdepartementet  demonstrerar en viss kreativitet i att anpassa statistiken till det man vill att den ska visa, så har skolminister Jan Björklund inte ens försökt manipulera den – han har mer brutalt bara påstått att den visar saker som den inte gör.

Men skolstatistiken, även utan Björklunds specifika tolkningssätt, är ändå ägnad att skapa viss förvirring.

Regeringen drar flummiga slutsatser
Nyligen kom Skolverkets läsårsstatistik, som visade att andelen elever i nian utan behörighet för gymnasiestudier fortsätter att öka. För några dagar sedan kom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med en rapport som visade att andelen elever i nian som fick godkänt i alla ämnen, också ökat.

Det går väl inte ihop?

Jo.

Att andelen elever med godkänt i alla ämnen har ökat syns redan i Skolverkets statistik. Men inom den grupp, som missar ett eller flera ämnen, har alltså andelen som inte godkänns i de tre ämnen som gymnasiet kräver också ökat. Vilket också kan uttryckas som att problemen ökat för den grupp elever, som har svårigheter.

Både ökningen av dem med helt godkänt och ökningen av dem som inte klarar behörigheten är i och för sig svag – det handlar om några tiondels procent. Men tendensen är stabil över flera år och i den meningen tydlig.

Och det säger att regeringen återigen definierat problemet fel.

Regeringens bild är att skolan har generella problem, med sjunkande kunskaper över hela linjen. Problemet har döpts till flum. Alltså är det flummet som ska angripas.

Men som den ökande andelen elever med godkänt i alla ämnen visar så är problemet inte generellt. Problemet är selektivt och handlar om de elever, som har genuina svårigheter med skolan.

Det kan bero på att skolan inte hittat metoder att handskas med de annorlunda undervisningsbehov de eleverna har. Men eftersom gruppen är mycket tydligt socialt definierad kan man mer än misstänka att förklaringarna handlar om mer än skolan.

Exempelvis om den utsortering på arbetsmarknaden, som i många fall drabbat deras föräldrar.

För det är ju också ett statistiskt faktum: de bostadsområden, där vi hittar många med svag anknytning till arbetsmarknaden är samtidigt de områden där vi hittar många elever som inte klarar behörigheten till gymnasiet.

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören