KRÖNIKA. Det är något med alliansregeringens språk som får mig att må illa.

Det kanske är en yrkesdefekt. Som skribent och översättare har jag språket som arbetsverktyg och är därför känslig för verbala oegentligheter och falska tonfall.

Framför allt har slagorden ”återupprätta arbetslinjen” och ”bekämpa utanförskapet” i mina öron en synnerligen kuslig biklang.

Vilka avses?
Vilka är det då som lever ”i utanförskap”?

Jo, rimligen alla som bryter mot ”arbetslinjen” och inte försörjer sig själva genom heltidsarbete: barn, studerande, fysiskt och psykiskt sjuka, svårt handikappade, personer som ännu inte tagit sig in på arbetsmarknaden, anställda som kastats ut i arbetslöshet vid strukturrationaliseringar eller fabriksnedläggningar, invandrare som inte får jobb till följd av sina osvenska namn eller utseenden, småbarnsföräldrar som under en begränsad tid tar hand om sina egna barn i stället för att arbeta heltid, pensionärer, åldringar i väntan på döden…

Lata parasiter
Men vad är detta för en människosyn? Har då människan värde endast som arbetskraft? Finns inget liv utanför arbetet?

Inte nog med att det ofta är ett helvete i sig att drabbas av sjukdom, olycksfall, arbetslöshet eller ålderdom och av det skälet bli utestängd från de produktivas och ”närandes” gemenskap.

Sedan kommer regeringen dessutom och stämplar ens svåra predikament som ”utanförskap”, därmed insinuerande att man — som ”tärande” — är mindre värd, en parasit som genom lättja eller allmän smitarmentalitet försöker undandra sig sitt samhällsansvar!

Kräv rättvisa istället
Jag menar självklart inte att det är fel att bekämpa arbetslösheten eller underlätta sjukas rehabilitering.

Men säg då det!

Tala om människors rätt till arbete och om samhällets skyldighet att underlätta tillvaron för oss de perioder i livet då vi inte kan göra heltidstjänst i Grottekvarnen!

Tala om den orättvisa som drabbar människor som inget hellre vill än arbeta men som ändå inte får något arbete!

Floskler floskler
Redan när den borgerliga alliansen första gången tillkännagav sin ambition att ”återupprätta arbetslinjen” associerade jag till forna tiders lösdrivarlag och tvångsarbetsanstalter, ja rentav till orden ”Arbeit macht frei” (Frihet genom arbete) som hälsade fångarna vid ingången till flera tyska koncentrationsläger.

Slagorden ”återupprätta arbetslinjen” och ”bekämpa utanförskapet” präglade, föga förvånande, också statsminister Reinfeldts senaste regeringsförklaring som därtill var späckad med modefloskler av typen ”värderingar som håller över tid” och ”berättelsen om Sverige”.

Tondöva
Finns då ingen i regeringskretsen som har språköra? Eller har alliansens nyliberala ideologiska nit gjort dem totalt döva och okänsliga för språkets valörer?

Margareta Zetterström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn