Om finanskrisen kräver ett ingripande av staten måste politikerna kräva återbetalning i framtiden och inte vara rädd för ett förstatligande.

  /media/lotidningen/media/images/bylinebilder/analysmk.png

Både finansmarknadsminister Mats Odell och näringsminister Maud Olofsson har i veckan sagt att svenska banker står starka och att en kollaps är osannolik i Sverige.

Naturligtvis är det fel. Det behövs inte särskilt stora finansiella påfrestningar i Baltikum, där svenska banker är djupt engagerade, för att även svenska banker ska få problem. Detta uppmärksammades också nyligen av Världsbanken som i en rapport kritiserade svenska bankers alltför stora risktagande i Baltikum.

Fantasisummor
Är det då självklart att staten, det vill säga skattebetalarna, ska gå in med räddningsaktioner om nu bankerna faller?

I USA ville Bushadministrationen skänka finansmarknaden det Disneyaktiga fantasibeloppet 4.690.000.000.000 kronor.

Han fick nej av det enkla skälet att en majoritet inte ansåg att det amerikanska folket ska täcka upp för bankdirektörers misstag.
Särskilt stickande är det med den kunskap om finanskrisens orsaker som alltfler amerikaner får klart för sig.

Här finns utlåning till obefintlig säkerhet, här finns blandningar av lån som sålts vidare i förpackningar som ligger snubblande nära kriminell marknadsföring och som skulle ha fått den mest inbitne medlemmen i marknadsdomstolen att baxna.

Allt för att maximera den kortsiktiga vinsten hos bankägarna.

Svarte Petter
Men frågan är om det finns något alternativ till ett statligt stöd.

Småspararen, skattebetalaren, är den som ändå sitter med Svarte Petter. Han eller hon drivs från hus och hem om boräntan förblir hög och förlorar sina sparpengar om bankerna går omkull.

För svenska förhållanden är det viktigt att krisen, som ännu är överblickbar, inte blir långvarig.

Men ett statligt stöd måste ske med småspararnas bästa för ögonen.

Det som betyder något är i stället hur staten, det vill säga bolånetagaren, småspararen och skattebetalaren, ser till att säkra upp så att de pengar som skänks till bankerna en dag ska tillbaka till skattebetalarna.

Allt ska åter
Bush ville ha med en svag skrivning om att staten ska ha rätt att köpa aktier i de banker de räddar. Om frågan om ett räddningspaket reses i Sverige måste kraven på motprestation vara betydligt högre än så och – låt vara på sikt – utgå ifrån att varenda krona som betalas ut ska återgå till skattebetalarna, även om det i slutänden inbegriper rena förstatliganden.

Genom de gigantiska och förmånliga lån som världens centralbanker under hela förra året delade ut till banker i kris har vi ändå kraftigt sponsrat bankdirektörernas girighet med våra egna pengar.