Lavaströmmar av samer

KOLONIALISM. Spritstugan är full av män som lämnat arbetet ute i kylan. Vi befinner oss i norra Norge i mitten av 1800-talet och alkoholismen håller på att ta kål på en hel generation samer. Sprithandlaren gör goda affärer, i beskydd av prästämbetet.

Men plötsligt förändras situationen.

Vid en gudstjänst i Karesuando hör församlingen Laestadius tala om spritens fördärv och blir starkt gripen.

De återvänder hem till Kautokeino och väljer att ta saken i egna händer, göra motstånd mot spritförsäljningen.

Ett motstånd som slutar i ett uppror och att två män avrättas.

Urbefolkningarnas lott
Kautokeino – Upproret berättar den gömda och glömda historien om förtrycket av samerna i de nordiska länderna. Det är också en skildring av en tid då religionen gav hopp om ett bättre liv och var en konkret hjälpande hand.

Det är omöjligt att inte göra kopplingen från nordbornas kamp mot spriten på 1800-talet till samma kamp som aboriginer och inuiter för i dag. Men nu finns det ingen salvelsefull religion att vända sig till.

På ytan handlar Kautokeino – Upproret om spritproblematiken, på djupet om en dominerande kulturs brist på respekt för en minoritetskultur. Här ligger också en parallell till vad som händer romerna i dagens Italien.

Hudlös lojalitet
Regissören Nils Gaup har valt perspektiv. Mikael Persbrandt spelar den ondskefulle och försupne sprithandlaren, en parodisk karaktär som gör positionerna mellan gott och ont tydliga.

Den samiska befolkningen framstår tvärtom som ärliga och naturliga, omgivna av sceneriet från norska fjälltoppar.

Till skillnad från handlaren i sin butik är samerna i ständig rörelse. De bärs av renarnas slädar och forsar som lavaströmmar i solnedgången.

Tematiskt liknar Kautokeino – Upproret filmen Varg som hade premiär i våras.

Båda beskriver konflikten mellan överheten och minoritetens prioriteringar. Hur konflikten får ödesdigra ekonomiska konsekvenser för den enskilda människan.

Regin är starkt känslomässig och lojaliteten med samerna hudlös.

I väntan på en ursäkt
Men det verkligt imponerande perspektivet är det historiska.

Gaup envisas med att berätta historien, trots den långa tid som har gått sedan händelserna ägde rum och trots att norska staten försökt glömma dem. Den envetenheten är sällsynt.

I filmens slutscen berättar en mor historien om upproret för sin vuxne son. Hon uttrycker sitt hopp om att familjen en gång ska få en ursäkt och ett erkännande.

Vi vet att det hoppet kommer att vandra vidare genom många generationer.

Del av en trend
Filmen har slagit publikrekord i Norge med mer än 400 000 besökare. Överraskade norska kritiker har tagit emot filmen väl.

Filmens innehåll är lika angeläget i Sverige. Den pekar på hur lite vi faktiskt vet om svenska myndigheters agerande gentemot samerna under flera århundraden.

Att filmen görs just nu är en del av en trend. De senaste åren har Annika Wennström blivit uppmärksammad för sina böcker om den dubbla identiteten som svensk och same: Lappskatteland (W&W) och Skuggrädsla (Bonnier Carlsen).

Nyligen blev det klart att Ann-Helén Laestadius prisbelönta ungdomsbok från 2007, SMS från Soppero (Podium förlag) ska bli film.

Mitt i musiken
Och plötsligt förstår jag varför radion valt att placera Sameradion i P2, mitt på blanka eftermiddagen. Och därmed ge offentligt utrymme åt annat än förment finkultur, klassisk musik.

Hedvig Weibull
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn