Vore det inte för de allvarliga riskerna för hela världsekonomin, och för de svåra förluster alldeles vanliga arbetande människor redan drabbats av, skulle man kunna gapskratta åt ironierna i den senaste veckans finansiella turbulens.
 |
|
För efter alla stora ord om de fria finansmarknadernas tillväxtskapande dynamik, deras effektiva resursfördelning, och deras förmåga att bättre än ekonomisk politik skapa ekonomisk välfärd – så kommer allihop rusande till staten för att bli räddade undan det kaos som de själva har ställt till med.
Att USA, denna den privata företagsamhetens stamort på jorden, i stor skala skulle börja socialisera finansbolag – det hade man faktiskt inte räknat med.
Vilka är slutsatserna?
Det finns egentligen ingenting att tillägga till de utomordentligt kritiska analyser som redan levererats av vissa liberala kommentatorer och från delar av finansvärlden själv. Det är intressantare att diskutera vilka slutsatser man ska dra.
Att de slutsatserna kommer att handla om striktare regelverk och hårdare krav på insyn och kontroll över finansmarknadernas aktörer är rätt uppenbart. För det må ju vara att amerikanska FED i förening med ett antal nationella centralbanker förefaller att ha lyckats stoppa snöbollen, men kostnaderna för det stoppet liksom för skadorna den redan ställt till är betydande – för att uttrycka det försiktig.
Det är inte rimligt med en ordning, där samhällsorganen bara i efterhand kan gå in och korrigera de värsta effekterna av marknadens oarter och avarter. Samma princip som för miljöpolitiken måste gälla: Rent från början.
Härdsmältan
Och precis som i miljöpolitiken ska regelverket avpassas efter det.
Att härdsmältan i den amerikanska finanssektorn kommer att leda till skärpta regelverk har många i näringslivskretsar redan insett. Somliga, som en av Investors USA-chefer, snarast efterlyser det: Kapitalismen kräver ett samhälleligt regelverk för att fungera rationellt.
Ursäkter
Andra, som brittiska tidningen Economist, sväljer insikten med en något motvillig grimas och uppmanar läsekretsen att inte glömma bort att finanskapitalismen bidragit till att skapa ”sund ekonomisk tillväxt och låg inflation i en hel generation”.
Det är ett rätt vanligt försvar för kapitalismens och marknadens avarter – deras goda sidor skapar så mycket annat bra. Det är ungefär som att ursäkta en berusad kvinnomisshandlare med att han är så snäll och duktig när han är nykter.
Givetvis är väl fungerande finansiella marknader en av förutsättningarna för väl fungerande produktion och handel. Och visst, för att finansiella marknader ska fylla sin roll måste det vara möjligt att göra vinst. Det förutsätter i sin tur en marginal för att ta risker – vilket också innefattar risken att misslyckas.
Det betyder inte att man måste godta vilka riskbeteenden som helst. Faktum är nog att de ”goda” riskbeteendena, de som skapar ekonomisk tillväxt, har rätt litet att göra med de dåliga, de som snarare hotar tillväxt och välstånd. ”Hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning och alltför högt risktagande”, för att citera Dagens Nyheters ekonomiska kommentator, är faktiskt ingen nödvändig förutsättning för att skapa ”sund ekonomisk tillväxt och låg inflation”.
Var togs pengarna ifrån?
Dagens finanskaos har skapats genom långa kedjor av alltmer svårgenomskådade värdepapperskonstruktioner, som helt byggt på idén om värdestegringar på fast egendom, inte vinster som följd av värdeskapande tillväxt. Snarare kan man undra om inte pengar drogs bort från vad som mer långsiktigt verkligen skulle ha skapat tillväxt. Hur långt skulle exempelvis övergången till icke-bensindrivna bilar ha hunnit, om pengarna som nu spekulerats bort hade investerats där? Eller i investeringar för överföring av miljöanpassad teknik till utvecklingsländerna?
Vi har åtminstone sedan 1980-talet levt med en starkt romantiserad bild av ”marknaden” i meningen ”privat företagande”. Och visst, ”marknaden” kan sätta åtskilliga goda spiraler i rörelser – men också åtskilliga dåliga.
Konkurrens och vinstintresse kan skapa ekonomisk dynamik och utveckling, men precis lika gärna exploatering och improduktiv spekulation. Och det senare inträffar, ofrånkomligt, om det inte finns spärrar som hindrar de dåliga spiralerna att sätta igång.
De spärrarna kan inte ”marknaden” själv sätta upp.
”Självreglering” brukar visserligen alltid åberopas som alternativ, när kritiken mot marknadens avarter får kontrollkraven att växa. Och visst, det vore utmärkt om en sådan självreglering fanns – men det gör det ju alltså inte. I så fall hade dagens kaos aldrig uppstått, lika litet som vår inhemska bankkris 1991, Asienkrisen 1997, IT-bubblan kring millennieskiftet eller, vad det beträffar, bonusskandalen i Skandia.
Institutionerna håller inte måttet
De så kallade institutionella ekonomerna, som innefattar bland andra ekonomipristagaren Douglass C North, har alltid visat på de samhälleliga institutionernas – spelreglernas – betydelse för marknadens funktionssätt och vad det beträffar marknadens etik. Goda institutionella ramar gynnar tillväxt och välstånd, svaga eller dåliga felaktiga institutioner missgynnar.
Att dagens institutioner – spelregler – inte håller måttet är uppenbart.
Och det gäller inte bara finansmarknaderna. Det gäller marknader över huvud taget.
Det är alltså dags för en diskussion om hur det goda regelverket för marknaden bör utformas – och släppa föreställningen att det bästa samhälleliga resultatet nås bara marknaden lämnas åt sig själv.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
