Politik, likaväl som nationalekonomi, har sina modevågor.
På 1960-talet var det en självklarhet att staten hade ansvar för att reglera konjunktursvängningarna i ekonomin och i största allmänhet se till att marknaden uppförde sig civiliserat. Så kom 1980-talets besvärande stagflation i hela industrivärlden, där staten varken rådde på arbetslösheten eller inflationen. Och tesen blev den motsatta. Statliga ingripanden var bara till skada, och marknaden borde överlåtas att reglera sig själv.
Tesen skakades en del av ett antal påföljande finansiella krascher, som Asienkrisen 1997, men höll på det hela taget för attackerna. Men nu, i det dubbla hägnet av amerikansk bolånekris, med allvarliga internationella följdeffekter, och annalkande klimat- och energikris, verkar sammanbrottet närma sig. Allt fler talar om politikens nödvändiga återkomst.
Marknadsmisslyckande
Att marknaden varken är kapabel att hindra sig själv från att ställa till kriser eller att själv klara ut de problem den därmed skapat är övertydligt uppenbart enbart av de senaste decenniernas historia. Att marknaden inte heller klarar att hantera energiomställningen är lika uppenbart, särskilt om man med ”marknaden” i praktiken menar producenterna och kapitalintressena.
För producenter på en etablerad marknad, exempelvis bilindustrin och flygbranschen, är sällan intresserade av en omställning som kräver stora nyinvesteringar och hotar avkastningen i de hittills så framgångsrika verksamheterna. Så det producenterna inom bil- och flygindustrin hittills gjort är mest att försvåra och försinka omställningen genom intensiv lobbying för att hålla politiska förändringskrav på så låga nivåer som möjligt.
Ironiskt
Det senare håller nu på att straffa sig självt, vartefter den andra halvan av marknaden – konsumenterna – under trycket av stigande bensinpriser börjar välja andra kommunikationsmedel än flyg och bensinslukande bilar. Man kan ju småle åt den ironi som ligger i att de som hårdast åberopat marknadens frihet som argument mot politiska ingrepp nu själva får känna av just marknadsmekanismerna.
Men det hindrar inte att det varit bättre om omställningen kunnat börja tidigare och i mer ordnade former än de något tvära och kaotiska, som nu inträffar utan att de alternativa trafiklösningarna hunnit särskilt långt.
Att det blivit allt mindre kontroversiellt, och allt mer accepterat, att det behövs politiska styrmedel är alltså bara att välkomna.
Men då börjar det bli hög tid att börja diskutera hur de styrmedlen ska se ut!
Politiska instrument
Det finns två typer av politiska instrument. Den ena är lagstiftning, den andra handlar om pengar; man kan såväl ekonomiskt bestraffa icke-önskade verksamheter genom höjda avgifter/höjd skatt, som gynna de önskade genom stöd och subventioner.
En tredje metod är informations- och opinionsbildning, men det är inte i egentlig mening styrande utan främst påverkande. Både opinionsbildning och information är självklart viktiga, men för att få full effekt måste de ofta kompletteras med ekonomiska åtgärder. Att gå över till lågenergilampor klarar de flesta på egen ekonomisk hand. Att installera bergvärme eller byta till miljöbil kan vara knepigare, även om man är fullt informerad om det önskvärda i det.
Möjligheten att uppträda miljö- och energivänligt hänger dessutom ihop med samhälleliga strukturer. Man kan inte övergå till att åka kollektivt, om det inte finns någon kollektivtrafik som medger rimliga restider till jobbet.
Det är förmodligen så att det inte ens går att bygga ut kollektivtrafiken så att merparten av persontrafiken kan ske den vägen – inte med de stora regionala arbetsmarknader vi nu skapat och med det utspridda bostadsbestånd de innebär. Då återstår att utveckla nya typer av bilar, som driva på annat sätt än med bensin.
Men hur driva igång den utvecklingen? Vem betalar? Ska staten subventionera? Vad ska man då i stället kräva av industrin?
Och när väl dessa bilar utvecklats – hur ska vi snabbt och smidigt ersätta alla de gamla bilarna med de nya? Ska man förbjuda bensinslukande bilar från ett visst datum? Vem ska betala övergången till de nya?
Varierande ambitionsnivå
De flesta politiska partier har satt upp mål för hur mycket energiförbrukningen ska minska, även om ambitionsnivåerna varierar. De flesta pekar också ut ett antal åtgärder för detta, som energieffektivisering i fastigheter eller utbyggnad av järnvägen, gärna i form av höghastighetståg.
Varifrån ska pengarna komma? Hur ska fastighetsägarna förmås att göra de nödvändiga förändringarna?
Det är när man kommer till de här konkreta frågorna som det blir svårt på allvar. Vilket också är det starka skälet till att börja diskutera dem på allvar. Vi behöver inte längre diskutera om klimatkrisen kräver åtgärder. Vi behöver knappast ens diskutera vilken typ av åtgärder det är, för där är kunskaperna redan ganska goda.
S har ett ansvar
Det vi inte vet, det är hur vi ska gå från ord till handling, åtminstone i större skala. Om vi inte kan svara på hur styrmedlen ska se ut, kommer vi inte heller att nå de mål vi formulerat.
Här kan man faktiskt tycka att socialdemokratin, som alltid haft sin styrka i att kunna utforma praktiskt användbara metoder för att förverkliga politiska visioner, har ett alldeles särskilt ansvar.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
