Den näst vanligaste orsaken till sjukskrivningar i Sverige är olika former av psykisk ohälsa. Tillsammans med smärtor i rörelseorganen är psykisk ohälsa bakgrunden till 70 procent av sjukskrivningarna.

Mot den bakgrunden är det lätt att tro att det som kallas ohälsa, inte minst psykisk sådan, skulle vara en stor politisk fråga. Särskilt med tanke på hur höga de totala sjukskrivningstalen ständigt sägs vara. Och så är det förvisso också, men bara ur ett visst perspektiv.

Den politiska dimensionen av sjukskrivningarna handlar om att sjukförsäkringen kostar för mycket; sjukförsäkringen är för generös; sjukskrivna antyds eller påstås helt öppet ”fuska” utan något tillförlitligt stöd för påståendena. Denna retorik används sedan som motivering till både skärpta bedömningsriktlinjer till Försäkringskassan och skärpningar i hela sjukförsäkringen.

Massiv kritik mot de strängare reglerna
De strängare sjukskrivningsreglerna har nu fått massiv kritik. Man påpekar bland annat att skärpningarna riskerar att försämra snarare än förbättra hälsan bland de drabbade, att kostnaderna riskerar att flyttas från försäkringskassorna till socialtjänsten, och att det snarare är mer resurser till vården och framförallt psykiatrin som behövs.

Bra och nödvändiga synpunkter, helt klart. Men fortfarande formuleras de utifrån en dagordning som högern har satt. Radikal politik borde inte bara vara ett försvar mot deras verklighetsbeskrivning, utan egna berättelser med annat innehåll. Varför pratar ingen om orsakerna till att så många mår så psykiskt dåligt att de inte kan jobba?

Det finns förstås ingen enkel och självklar förklaring till den psykiska ohälsan. Kanske är det därför inga andra berättelser berättas än de som handlar om fusk och slapphet. Men det ligger onekligen nära till hands att det är något i arbetslivet som bidrar till att många mår psykiskt dåligt.

Gör ohälsan till en politisk fråga ur vänsterperspektiv
Många har jobb där ens egen person, ens sociala förmåga och kreativitet är det främsta arbetsredskapet. Som inom vård och omsorg, i stora delar av servicesektorn och i många branscher som lanseras som exempel på ”kunskapssamhället”. Det sliter på en och det är lätt att anklaga sig själv i svåra situationer. Och det är inte enkelt att se att många andra är i samma situation, när problemen upplevs som helt kopplade till ens egen person.

Om ohälsan, inte minst den psykiska, gjordes till en politisk fråga ur ett vänsterperspektiv skulle det kunna förändras. De rent ”privata” förklaringarna skulle få konkurrera med frågor som alldeles för sällan diskuteras. Som mångas bristande inflytande på jobbet.

Och dagens fokus på sjukskrivningskostnader och eventuellt socialförsäkringsfusk skulle få konkurrera med diskussioner om hur samhället borde förändras, eftersom så många faktiskt mår så dåligt.

Hanna Pettersson
Doktorand i rättsvetenskap i Lund
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören