Under 90-talet tog Europarådet fram ett regelverk på vilket hänsyn man ska ta till de nationella minoriteter och de historiska minoritetsspråken.

Man har även fastslagit grundprinciperna för ett demokratiskt samhälle och demokratiska organisationer och säger så här: Parterna är medvetna om att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet.

Man kan fråga sig vilket ansvar har den svenska fackföreningsrörelsen i detta?

Vill vara förebild
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin anser att den svenska modellen är och bör vara en förebild i Europa och i utvecklings länderna och jag delar den uppfattningen.

Svenska fackföreningar har ett omfattande internationellt solidaritetsarbete på gång i flera länder, och kravet på de länder och bolag som finns i dessa länder är att de ska respektera mänskliga och fackliga rättigheter.

Tystas ned
Därför bli man mycket förvånad när man upptäcker nationella minoriteternas rättigheter i Sverige inte är en fråga för de fackliga organisationerna, och ämnet verkar vara förbjudet att tas upp i de fackliga medlemstidningarna?  

Detta innebär, att samtidigt som man som i Kaukasus löser minoritetsfrågorna med vapen så försöker den svenska fackföreningsrörelsen lösa frågan genom att tysta ned det hela och inte ens tillåta debatt om detta i Sverige.

Jag undrar om den svenska modellen skulle kunna tillämpas här?!

Tarmo Ahonen