Mekanik och melankoli

ESSÄ. Vari består Jan Lööfs geni? Jag har funderat över det en hel barndom, och när jag nu har en chans att formulera mig framstår gåtan som olöslig.

En del av förklaringen är säkert Lööfs försjunkenhet i detaljer, passionen för tillvarons mekanik: rör, kolvar och pistonger som låter och känns i kroppen – det ångar, pustar och ryker, man ser hur allting fungerar men det finns inget överflöd; inte en spak i onödan, inte en knapp för lite.

När Lööf tecknar uppfinner han samtidigt sina märkliga maskiner. Jag vill tro att han blir förvånad varje gång någon farkost plötsligt upphäver tyngdlagen.

Kanske handlar det geniala alltså om teckningarnas förklaringsvärde: de talar om den materiella tillvaron, löser upp gyttret, gör det överskådligt, förklarat, enkelt. Allt reduceras till gemytlig funkis. Man vill bosätta sig i hans teckningar, leva där.

Det har även med utopi och förlust att göra. Lööfs bilder erinrar oss om en avlägsen värld, en tid av sund långsamhet, där varje handling utförs med mättnad och värdighet.

Avståndet understryks av de solblekta färgerna, ett materialiserat vemod som beklagar gången tid.

Ledordet i Lööfs ordning är melankoli, men ändå lyser det kring barndomens läsning.

Serier: Jan Lööfs serier, Volym I.
Förlag: Kartago.

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn