Pinfärsk dikt rakt över disk

BOKRECENSION. Sonja Åkesson skrev sin tid. Det var hon inte ensam om. Trots sin tidsbundenhet överlevde hon. Är hon mer representativ, decennietypisk än sina samtida i skrået, en symbol för ett helt skede?

I många fall kan det vara precis så – litteraturhistorien skulle inte klara sig utan författarskapen som förkroppsligar skedet eller epoken. Men det räcker inte att tala med samtidens tunga för att återuppstå som levande röst i kommande generationers läsningar.

Kort sagt, vad är det för speciellt med Sonja Åkesson?

Distans och engagemang
Amelie Björck har i sin nyskrivna författarskapsbiografi ett lika enkelt som träffsäkert svar på den frågan: Sonja Åkesson skrev snarast i ”otakt med tiden”, hon var ”lite rätt och lite fel i alla läger”, som hon säger.

Det är en iakttagelse som kräver lyhörd förtrogenhet med författarskapet och god överblick över flera årtionden av svensk litteratur.

Björck kombinerar en roat distanserad beskrivning av de litterära 1960- och 70-talen med ett lustfyllt engagemang i Åkessons textvärld.

Tilltalet
När väl detta är konstaterat fortsätter mina tankar att kretsa kring vad det är som gör ett författarskap levande, värt att återuppleva, värt att berätta om på nytt och på nytt.

Björck återkommer gång efter annan till Åkessons ”tilltal”, och här finns en av nycklarna till hennes immunitet mot förstening och stumhet.

Sonja Åkesson talar till mig. Hon kommer ofta tätt inpå, hon skriver talspråkligt, vilket bidrar till att skapa närvaro.

Men att det så ofta uppstår en känsla av intimitet i hennes dikt har ytterst att göra med hennes längtan att upprätta kontakt.

Hon söker direktkontakt med sin poesi.

Hennes ord söker alltid ett Du, varje stavelse är ett steg längs den längtans led som leder till intensiv medmänsklighet. Ibland uppstår en direkthet i dikten genom att skrivprocessen finns med i den färdiga dikten, ofta i form av överväganden av olika slag – det blir pinfärsk dikt rakt över disk.

Ljuva sextital
Amelie Björck berättar om en litterär kultur som genom sin närhet till publiken känns närmast exotisk. Uppläsningar, diskussionskvällar, happenings – så typiskt 1960-talet. Vilken tro på litteraturen!

Sonja Åkesson tillhörde de mest aktiva när det gällde att nå ut med ordet – hon var ofta där, på bibliotek, i skolor och samlingslokaler och sen också på teatern.

Längtan att nå fram till sin medmänniskas hjärta tog henne till alla dessa scener. I en dikt bjöd hon hem läsaren: ”Är någon intresserad av hur dikterna kom till, så fråga oss närmare! Drottninggatan 83 A 4 tr Stockholm C.”

Vilken diktare gör det idag? – frågar Björck. Ja, och utan att vara stencool och enbart ironisk, kan man tillägga.

Diktaren som potatis
Ironi är annars ett stilmedel som man gärna förknippar med Sonja Åkesson.

Men det är i hennes fall ofta fråga om självironi – jaget förminskar sig själv med en glimt i ögat och läsarens medkänsla väcks.

I dikten ”Självbiografi” säger den som talar till oss: ”Jag ser en likhet mellan mig och en potatis.”

Det finns, som Björck påpekar, historiskt sett många kvinnliga författare som valt att framställa sig som tragiska för att komma förbi det ”kvinnliga tigandet”.

Jämsides med kvinnokampen
Att följa Sonja Åkessons författarskap från femtiotalet och framåt genom de två följande decennierna är också en repetition av den moderna kvinnokampen.

Åkesson var till en början inte feministiskt medveten och hon var äldre än de som startade Grupp 8. Hon utgick från sina egna tuffa upplevelser och först efterhand blev vissa förtryckande mönster uppenbara.

Hon skrev på nya sätt om kvinnliga erfarenheter och hon kunde konsten att inkännande ikläda sig olika roller. Hon skrev inte politisk och feministisk kamp, undantaget visorna, som de på Sånger om kvinnor, som Susanne Osten tog initiativet till efter scensuccén Tjejsnack (1971).

Hon vidgar gärna perspektiven och ser också det som begränsar mannen i hans könsroller, och hon kan ifrågasätta sin egen roll som politisk och feministisk poet.

Spelande ironi och befriande grotesk bidrar också till dikternas hållbarhet. Många röster i en och samma dikt överröstar den enda högljudda appellens poesi – på sikt.

Fri sikt
Amelie Björck har kommit nära Sonja Åkesson utan att förlora distansen.

Hennes teoretiska utvikningar känns aldrig omotiverade och visar en god pedagog: enkelhet, klarhet och ibland en ögonöppnande liknelse eller jämförelse.

Men det viktigaste är att hennes läsningar aldrig skymmer sikten för Sonja Åkessons dikt, och jag hör en diktröst, en oförliknelig blandning av allvar, sorg och ilska.

Biografi: Sonja Åkesson
Författare: Amelie Björck
Förlag: Natur och Kultur

Håkan Möller
Skriv ett e-posbrev till kulturredaktörn