 |
Politik handlar om problemlösning. Och för att lösa ett problem måste man först identifiera det.
Det första steget, att erkänna själva problemet, kan tyckas enkelt och självklart. Men den politiska historien är full av missade probleminsikter. Folkpartiet, exempelvis, gjorde ett katastrofval 1958 därför att det inte insett att den tidens bristfälliga tilläggspensioner var ett problem för många väljare.
Att missa ett problem som stora väljargrupper tycker sig uppleva kan straffa sig rejält. Folkpartiet återvann aldrig sin forna storhet efter 1958 års val. Socialdemokratins oförmåga att uppdatera 80-talets offentliga sektor gjorde att man hamnade på defensiven i de borgerliga partiernas privatiseringskampanj.
Se problemet räcker inte
Men att bara se ett problem räcker inte. Man måste också skaffa sig rätt bild av vilka orsakerna till det är. Annars är risken att man väljer fel lösning.
Borgerligheten identifierade i valet 2006 ett problem som uppenbart oroade många väljare men som socialdemokratin tycktes obekymrad om, nämligen att en ökande andel vuxna hamnat utanför arbetsmarknaden och för sin försörjning var beroende av välfärdssystemen.
Borgerlighetens beredskap att ta itu med det problemet – och föreställningen att de hade ett användbart program för det – spelade en inte oviktigt roll för valframgången.
Lösningen ingen lösning
När programmet väl sattes i sjön visade det sig tämligen omgående se ut på ett sätt som väljarna inte uppskattade. Vartefter tiden gått har det också visat sig att det inte heller biter särskilt mycket på problemet.
Arbetslöshetens hårda kärna, de långvarigt arbetslösa, har knappast minskat alls. Ungdomsarbetslösheten har snarast ökat. Nystartjobben gav betydligt lägre utfall än man räknade med. Instegsjobben för nyanlända invandrare blev rena fiaskot. Jobbskatteavdraget, som skulle öka arbetskraftsutbudet har inte haft någon nämnvärd effekt på dem som redan har jobb, det har marginellt ökat arbetsutbudet hos grupper som frivilligt stått utanför arbetsmarknaden (som hemmafruar) men knappast haft någon effekt alls för långtidsarbetslösa.
Och enligt finansdepartementets eget pressmeddelande från i våras ökar nu ”utanförskapet” igen.
Enkel förklaring
Förklaringen till misslyckandena är enkel: man har utgått från fel förklaring till problemen. Felet har främst ansetts vara för generösa
välfärdssystem, som gjorde det ekonomiskt enkelt att vara sjuk eller arbetslös, och för höga skatter som gjorde det mindre lönsamt att arbeta och för dyrt att anställa folk.
Med denna definition var lösningen enkel: det skulle bli mer lönande att arbeta och mindre lönsamt att vara sjuk och arbetslös. Alltså sänktes skatterna för dem som jobbade men inte för sjuka, arbetslösa och pensionärer, samtidigt som man på olika sätt försämrade sjukförsäkring och a-kassa. De sjuka och arbetslösas straffades i själva verket två gånger; genom högre skatter och sämre stöd från försäkringen.
Idén var att göra det så oförmånligt att vara sjuk eller arbetslös att allt fler skulle välja bort det. Denna idé byggde i sin tur på föreställningen att folk egentligen inte var så särskilt sjuka, och inte så särskilt arbetslösa heller; de kunde mycket väl jobba om de bara ville.
På motsvarande sätt föreställde man sig att om man genom lägre arbetsgivaravgifter sänkte priset på mer svårplacerad arbetskraft – som långtidsarbetslösa, eller lågutbildade ungdomar – så skulle arbetsgivarna också anställa mer av sådan arbetskraft.
Tillgång och efterfrågan
Alla problem på arbetsmarknaden sågs i princip som felaktiga prisrelationer. Satte man bara rätt pris skulle problemen lösas.
Att det kunde finnas andra, och viktigare, förklaringar verkar vara en idé som aldrig dök upp. Och där ligger förklaringarna till misslyckandena: åtgärderna har utgått från fel problemförklaring. Problemet med ”utanförskapet” handlar inte om för generösa välfärdssystem, utan om en arbetsmarknad som slår ut för många. Folk går inte långtidsarbetslösa därför att man tjänar så bra på det, utan därför att det inte finns någon arbetsgivare som vill anställa dem. Företag anställer inte folk som de inte tror kan klara jobbet bara för att de kostar mindre än de som kan det. Folk jobbar inte mer för att skatterna sänks; faktum är att en del i stället kan välja att arbeta mindre, därför att skattesänkningen gör det ekonomiskt möjligt att sänka sin arbetstid.
Det finns mer i himmel och på jord än vad filosofin någonsin drömt om, konstaterar Hamlet i pjäsen med samma namn. Detsamma kan man säga om nationalekonomin: det finns mer i samhälle och politik än vad som täcks av snäva pristeoretiska resonemang.
En intrikat väv
Problemen på arbetsmarknaden – och med ”utanförskapet” – handlar om sådant som villkoren i arbetslivet, utbildningsnivåer och språkkunskaper, regionala skillnader, diskriminering av vissa grupper, tekniska förändringar, brister i rehabiliteringen av arbetsskadade, o.s.v.
Ingenting av det kommer man åt med generella ekonomisk-politiska styrinstrument, ibland inte ens med selektiva. Det handlar om helt andra typer av insatser.
Mer av samma sak
Nu drar inte längre högkonjunkturen upp sysselsättningen. Och vad är regeringens svar? Jo, ännu mer jobbskatteavdrag!
Varför en åtgärd som haft förhållandevis svaga effekter i en situation där det fanns jobb att få skulle bota problemen i ett läge där jobben minskar är omöjligt att begripa.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Skicka ett e-postbrev till ledarredaktionen
