Bland vindkraftverk och fruktträd

Foto: DAN HANSSON

KONSTRECENSION. I en undersökning beställd av försäkringsbolaget If och som refererades flitigt av de flesta dagstidningar i mitten av augusti uppgav sex av tio rektorer att de ansåg att trafiksäkerheten vid skolan var ett problem.

En anledning till det var att många skolor sades sakna speciella platser för hämtning och lämning.

För mig låter det som om de drömmer om mer asfalt och att skolgårdarna helst ska likna en bussterminal i vilken medelstor stad som helst.

Allt för att alltför många morgonstressade föräldrar envisas med att skjutsa sina barn till skolan i bilen på väg till arbetet och det trots promenadavstånd.

Även om trafikmiljön och all annan säkerhet är viktig för den yttre skolmiljön är det inte mer asfalt eller fler övervakningskameror som behövs.

För frågar man någon om hur de minns sina egna skolgårdar så är det absolut vanligaste svaret att det var en stor asfalterad plan eller gård. Ett cykelställ, några gungor, en klätterställning och för de som minns längre tillbaka, en markerad rökruta.

Thunmanskolans förvandling
Just en sådan skola, med stora asfalterade ytor mellan och framför skolbyggnaderna, var tidigare Thunmanskolan i Knivsta.

Idag domineras skolgården av en stor och långsträckt träkonstruktion som det går att sitta eller bara gå på. Iögonfallande är också det vindkraftverk och de två solpanelerna som sträcker sig mot himlen. Fruktträden i en del på gården ser dock ännu små och sköra ut.

När den nya skolgården invigdes i början av juni, dagen före skolavslutningen, rörde sig skolans elever redan hemtamt och hittade hela tiden på olika sätt att sitta, stå, hänga eller gunga.

Då såg det ut som om den slovenska konstnären Marjetica Potrc, den holländsk-serbiska arkitektgruppen Stealth tillsammans med landskapsarkitekten Ingalill Nahringbauer hade lyckats med ombyggnaden av skolgården.

Mer än bara en skulptur
Styrkan i ”Fruit and Energy Farms in a Public Square” som konst- och designprojektet döps till är också helheten med den rumsliga gestaltningen.

Att det finns platser och detaljer att upptäcka och att återvända till. Platser som inte alla är avsedda för en viss aktivitet utan som inbjuder till att användas på olika sätt.

Eller som Marc Neelen som tillsammans med Ana Dzokic utgör Stealth uttrycker det: "Vi vill erbjuda en struktur som de kan behandla och använda på olika sätt."  "Många fler än vi själva någonsin skulle ha kunnat komma på", sade Marc Neelen när jag träffade honom under invigningen.

En anledning till det lyckade resultatet i Knivsta är till stor del att det varit ett samarbete där konst, design och arkitektur samverkar och blivit till någonting mer än bara en skulptur.

Olaus Petriskolan
Ett annat exempel att inspireras av är det konstnärsgruppen love and devotion för några år sedan gjorde med en skolgård i Örebro, på uppdrag av Statens Konstråd och kommunen.

Även om flera stora asfaltsytor finns kvar på Olaus Petriskolan så har deras tillägg och förändringar gjort stor skillnad. Ett lägre staket, en lång boulebana, bänkar och nya gatlyktor utgör till exempel en del av den nya gränsen mot omgivningen istället för det tidigare staketet.

Idén att samla ihop gamla gatlyktor till en klunga i en del av skolgården istället för att byta ut dem helt är enkel men effektiv.

Dessutom finns det här precis som i Knivsta stora trädäck att sitta eller gå på. Här finns även ett stort fantasilandskap med konstgjorda kullar och mystiska vita bollar för de mindre barnen.

Tillåtet att bara hänga
Kort sagt en inspirerande och lekfull miljö som låter eleverna om de vill bara vara och där det är tillåtet att hänga, såväl själv som med skol- eller klasskamraterna.

Man skulle kunna se det som frizoner där själva hängandet ses som en aktivitet bland andra och där alla, pojkar och flickor, vågar ta den plats de vill.

En grupp till synes passiva elever kan nog ibland upplevas lite oroande och ses som några som snabbt borde aktiveras men egentligen har de bara funnit en av många möjligheter att använda sin skolgård på.

En skolgård som är för alla och där alla ges plats. Borde inte det vara ett av de viktigaste kraven som man kan ställa på en skolgård? 

FAKTA: Hela projektet på Thunmanskolans gård, kostade 5 miljoner kronor. Knivsta kommun var tillsammans med Statens konstråd beställare.  Love and devotion är Ingrid Eriksson, Carina Gunnars, Karin Johnson och Anna Kindgren.

Läs också: love and devotions hemsida.

Thomas Olsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn