Första fackbasen i Haparanda

Här är finska huvudspråk. 70 procent av kunderna kommer från Finland. Svenskarna är den näst största gruppen. Sedan följer norrmän och ryssar. Ikea öppnade varuhuset i Haparanda i november 2006. Några månader senare valdes Ulf Eliasson till Handelsklubbens första ordförande. Foto: THORD NILSSON

Ulf Eliasson tjänade 21.500 kronor i månaden på valsverket i Luleå. Det var år 2000.

2008 tjänar han 18.200 kronor i månaden på Ikea i Haparanda. Det är 3.300 kronor mindre.

– Det dröjer till 2011 innan jag kommer upp i samma lön som på valsverket elva år tidigare, konstaterar han.

Han har bytt från en mans- till en kvinnodominerad bransch – och skillnaden syns på lönebeskedet. Sju av tio anställda på Ikea i Haparanda är kvinnor.

Ulf Eliasson tycker att löneskillnaderna är orimliga. Han har svårt att förstå IF Metalls motstånd mot kvinnopotter.

Handelsklubbens första ordförande
– Jag blev fysiskt trött på järnverket. Efter en arbetsdag kunde jag ha ont i rygg och armar. På Ikea är det psykiskt tungt. Du måste alltid vara trevlig mot kunderna även om du är trött i huvudet av allt surr. Jag brukar säga att det är tyngre att sitta i kassan på Ikea än att jobba i gruvan på LKAB. Där är allt automatiserat.

Ulf Eliasson började på Ikea i september 2006, drygt två månader innan varuhuset öppnade. Han var en av 1 800 sökande till 120 lediga jobb – och han hade inte räknat med att bli anställd. Om inte annat borde han vara för gammal. Han fyllde 50 år precis innan han började på Ikea.

På våren 2007 valdes han till den nybildade Handelsklubbens första ordförande. Då hade ombudsman Anna-Karin Lilja i Luleå gjort täta resor till Haparanda och lagt grunden till en fackklubb.

Starten fick skjutas ett halvår framåt i tiden, eftersom hela personalen var provanställd i sex månader. Ingen ville ta på sig ett fackligt uppdrag under den tiden.

Ulf Eliasson hade inte heller tänkt ta på sig något uppdrag, men han blev vald. Efter drygt ett år är ”mer taggad”.

– Jag har upptäckt mycket som inte är bra, berättar han.

Kollektivavtalets minimilöner – inte ett öre mer
Lönen är ett exempel. Ikea betalar kollektivavtalets minimilöner. Punkt.

– När jag jobbade på järnverket i Luleå hade vi bonus. Ändå lyckades vi alltid få ut mer än det centrala avtalet när vi förhandlade lokalt.

Dessutom fanns fler förmåner på järnverket: subventionerade läkarbesök och tandvårdsbidrag är ett par exempel. På Ikea finns bara ett bidrag till friskvård. Och det är dubbelt så stort i Helsingborg som i Haparanda.

Ulf Eliasson tycker att Ikea har råd med löneglidning och hänvisar till vinsten på 2,4 miljarder i Sverige 2006/07.

– 6.000 jobbar på varuhusen i Sverige. Det skulle inte kosta Ikea mer än 30 till 40 miljoner att ge oss 500 kronor mer i månaden. Och då är de sociala kostnaderna inräknade.

Åtta av tio jobbar deltid
Arbetstiden är nästa exempel. I dag har Ikea 220 anställda i Haparanda, varav 135 inom Handels avtalsområde. Åtta av tio jobbar deltid.

–Alla som jobbar deltid vill ha fler timmar. Inte nödvändigtvis heltid, men fler timmar. Det här måste gå att lösa om bara viljan finns, men det verkar svårt, anser han.

I år har två anställda i Haparanda fått heltid och ytterligare några har fått fler timmar, något som fackklubben har drivit hårt.

– Ikea har väl insett att det behövs fler heltider för att få folk att stanna, men ibland undrar jag om de inte helst vill ha folk som bara stannar i ett par år. Då engagerar de sig inte och ställer inga krav.

Själv jobbar han 90 procent av heltid. 80 procent i varuhuset plus 10 procent fackligt. 

Ulf Eliasson räknar med att mellan 70 och 80 procent av de anställda på Ikea i Haparanda är med i facket. Många är unga och ibland svåra att värva. ”Jag ska bara stanna i ett år. Sedan börjar jag plugga.”

Några är kvar i andra  förbund, trots att de egentligen skulle gå över till Handels.

– Det här borde LO ta tag i. Facket borde se till att folk går över till rätt förbund. Nu är det individen som ska byta. Och det är krångligt. Det tar tid att få ett övergångsbevis. Och en del blir debiterade dubbelt – både av det nya och det gamla förbundet.

Började på Järnverket 1974
Ulf Eliasson kommer från Luleå och började på järnverket 1974. Det krävdes dispens eftersom det var några månader kvar tills han skulle fylla 18 år.

På den tiden hette det NJA, sedan blev det SSAB och till slut följde Ulf Eliasson med till Inexa Profiler. Vid konkursen 2001 blev han arbetslös.

Sedan följde fem år som springvikarie på Seskarösågen.

– På fredagen kunde de säga att det inte fanns något jobb nästa vecka. Sedan ringde de ändå på söndag kväll eller måndag morgon.
Under ett av åren som springvikarie jobbade han 172 timmar i månaden i genomsnitt. Det är mer än heltid. Utan semester.

– De förväntade sig att man skulle jobba på sommaren.

Första semestern på fyra år
Till slut stod han på tur att bli fast anställd. Ikea kom emellan. Det är han glad för. Lagom till jul förra året kom beskedet att ägaren Setra Group lägger ner sågen efter 116 år. 20 av 60 anställda har utlovats jobb på företagets sågverk i Kalix fem mil bort, men ännu har ingen fått jobb.

Nu har han semester för första gången på fyra år. Fyra veckor i juli och augusti.

– Jag ska måla huset, åka till Norge och koppla av.

Ny i LO-opinion
Ulf Eliasson, 51.

Yrke: Varhusmedarbetare på kundservice – bland annat kassan, byten och informationen.

Familj: Hustrun Eva, tre vuxna barn, en dotter och två söner, tre barnbarn.

Bor: Hus på Seskarö, egenhändigt byggt som fritidshus 1986
, året runt-hus sedan 1996. ”Vi har utsikt över finska kusten.”

Fritid: I naturen med hunden, i båten på havet.

Fackliga uppdrag: Klubbordförande på Ikea, suppleant i CFG, den centrala fackliga gruppen på Ikea, och vice ordförande i Handels avdelning 28 i Norrbotten.