SISTA ORDET. Skolstart – det är nästan som en OS–invigning. Deltagare (eleverna), åskådare (föräldrarna) och organisatörer (skolledningarna) är på helspänn. Inget får gå fel och fjärilarna i allas magar ska helst landa eller åtminstone flyga åt samma håll.

Det finns, trots nervdaller, något löftesrikt den här augustidagen då en ny årgång ungar kliver in på den arena som heter skolan. Deras iver går inte att ta miste på. Kläder och nyinköpta ryggsäckar och dess innehåll berättar om förberedelser och förhoppningar.

Och jag vill vara med. Min avund är gigantisk.

Att få börja resan mot att bli stor, att få höra till utbildningsmaskineriet, få lära sig läsa, skriva och räkna – det är stort. Gränsen mellan att vara kvar på dagis och att börja skolan verkar vara så stor att den nästan inte går att mäta.

För oss andra som har första skoldagen på behörigt avstånd är det därför både plågsamt och entusiasmerande att följa morgondagens små män och kvinnor ta sina första steg på vägen mot vuxenlivet.

Plågsam insikt att framtiden ligger bakom en
Plågan bottnar i insikten om att ha sin framtid bakom sig, men den förmår inte stå emot den smittsamma entusiasm som de yngsta visar upp. Vi njuter därför mer än plågas av deras iver inför skolstarten och vi böjer därför våra nackar med lite mindre motstånd och tar nya tag i arbetslivet.

För skolans nytillskott väntar uppmärksamhet från snart sagt allt och alla. De kommersiella intressena har sedan veckor tillbaka bombarderat finansministrarna i varje familj med erbjudanden om allt, precis allt, inför skolstarten.

Vi andra undgår den uppmärksamheten, men lockas ändå av allt som följer med årstidernas växlingar. Nu ska höstgarderoben införskaffas, även om det är väl sent, och restresorna till solen inköpas, storstäder besökas över långa veckoändar, kräftkalas ordnas och så vidare.

Pannlampan blir höstens artikel i vuxenvärlden
Höstens artikel i vuxenvärlden är eller borde bli pannlampa. Det är nämligen inte bara orienterare som behöver elljus för att hitta rätt i tillvaron. Vi vet ju alla att det stora mörkret väntar runt hörnet.

Allt, inklusive konsumtion, sker med ett och samma mål för ögonen – det gäller att sluta tänka på att det inte finns en enda kristen högtid som ger lite extra ledighet förrän julen hör av sig. Och dit är det för närvarande förfärande långt.

Medan skoldebutanterna ivrigt jagar vidare under hösten och lär sig det ena efter det andra strävar vi andra på och förhoppningsvis lär vi oss också något nytt, men det är långt ifrån säkert.

Medan de små bedöms och utvärderas, i minister Björklunds anda, hoppas vi andra i bästa fall på lönelyft någon gång i vinter. Men med en allt svagare konjunktur finns sannolikt inte särskilt mycket att hoppas på när det gäller ett tjockare lönekuvert.

Sexåringar – er bästa tid är nu
Rädslan för varsel om uppsägning ligger redan som en våt filt över en allt större del av arbetsmarknaden. Den känslan är kanske det effektivaste vapen som finns för att hålla tillbaka krav på extra löneökningar.

Så grattis alla sexåringar – njut av er ”OS-invigning” och över att er bästa tid är nu. Alltför snart väntar den våta höstfilten och pannlamporna på er också.