Under 1970-talets miljö- och energi-debatt låstes positionerna på ett sätt som fortfarande påverkar Sverige. Att vara miljövän blev det samma som att vara för en snabb avveckling av kärnkraft, mot en fortsatt utbyggnad av vattenkraft och mot fossila bränslen.

Sedan denna tid har lite hänt i den svenska debatten, men desto mer i vår omgivande verklighet. Det viktigaste är att användandet av fossila bränslen visat sig vara mycket mer problematiskt än vad någon kunde ha trott under 1970-talet. Den negativa inverkan på jordens klimat var då fortfarande okänd. Vidare har kärnkraftstekniken utvecklats mot en ökad säkerhet och större effektivitet.

Dessa förändringar borde ha påverkat den svenska debatten. De som är mest pådrivande i att Sverige ska minska sina koldioxidutsläpp är också de som minst trovärdigt pekar ut en alternativ energiförsörjning. Sverige har goda förutsättningar att pressa ned utsläppen av koldioxid till låga nivåer, men samtidigt kan inte grunden för elförsörjningen dras undan genom att avveckla kärnkraften och inte expandera vattenkraften. Nästan hela Sveriges elförsörjning vilar på just vatten- och kärnkraft.

Alternativen har brister
Under senare tid har vindkraft och biobränslen börjat spela en viktigare roll. Båda dessa energislag har dock brister som gör att de bara kan bli komplement. Vindkraften behöver fortfarande subventioner för att priset ska bli konkurrenskraftigt. Den stora nackdelen är dessutom att el inte kan lagras – vindkraften levererar därmed bara när det blåser (vilket det sällan gör när Sverige behöver mest el – under vinterns köldknäppar).

Biobränslena har andra problem. Att använda våra marker för att producera biobränslen innebär att arealer som kan användas till att producera mat och träråvara används till energiproduktion. Det ger höjda matpriser och ökad konkurrens om träråvaran. Med en subventionerad produktion av biobränslen riskerar det att tränga undan Sveriges högproduktiva pappersindustri.

Dagens mest prioriterade fråga i energipolitiken är minskade koldioxidutsläpp. LO vill ha en blocköverskridande överenskommelse om detta. En sådan borde stimulera till såväl satsningar i Sverige som utanför Sveriges gränser. Att Sverige bidrar till att minska utsläppen i andra länder kan vara ett kostnadseffektivt sätt att få ned koldioxidutsläppen.

Det lönar sig att minska utsläppen koldioxid
Det betyder inte att insatser inte också kan och bör göras här. I en rapport, beställd av bland annat Svenskt Näringsliv, visas att flera insatser för att minska koldioxidutsläppen faktiskt leder till lägre kostnader för företag och konsumenter.

Det kommer dock att behövas högre ambitioner än så. I det läget finns två huvudvägar att välja mellan. Antingen använder man höjda priser för att minska koldioxidutsläppen. Det stora problemet med detta är att vissa konkurrensutsatta verksamheter riskerar att slås ut, om inte andra länder samtidigt genomför reformerna. Istället för att ha ett järnverk i Oxelösund – det är en verksamhet som med nödvändighet släpper ut koldioxid – kommer det att flytta till någon annan del av världen. Höjda priser kommer också att ha en fördelningspolitisk problematisk effekt. De med de lägsta inkomsterna kommer att drabbas hårdast.

Den andra vägen att minska koldioxidutsläppen är genom investeringar i till exempel energislag som inte släpper ut koldioxid. Flera av de kärnkraftsreaktorer som Sverige har börjar bli gamla. Om de kunde ersättas av reaktorer som baserar sig på ny teknik, skulle både effekten och säkerheten öka. Om det uppvärmda kylningsvattnet dessutom kunde tas tillvara i ett fjärrvärmesystem i stället för att pumpas ut i havet vore det en ännu större fördel.

Gör inte klimatpolitiken till en stridfråga inför valet
Sverige lider inte i dag av någon elbrist. Metoderna för att minska koldioxid-utsläppen bygger dock i många fall på att man ersätter fossila bränslen med el. Också andra investeringar bör övervägas. Ett exempel på det är en utveckling av CCS-tekniken som innebär att man pumpar ned överbliven koldioxid i berggrunden.

Det finns en tendens att vilja göra klimatpolitiken till en stridsfråga inför valet. LO anser att denna fråga skulle må bättre av en blocköverskridande överenskommelse.

För det första stärks Sveriges röst i viktiga internationella förestående förhandlingarna om det finns en bred uppslutning bakom den svenska linjen. För det andra bygger långsiktiga satsningar på ny teknik på att det finns stabila politiska förutsättningar.

Energiförsörjningen är en viktig del av Sveriges tillväxtförutsättningar och en viktig del av vår infrastruktur. Ansvaret för det är inget som kan överlåtas till en fri marknad. Här, mer än på många andra områden, krävs en bred politisk enighet och en öppen dialog med alla viktiga intressenter.

Till skillnad från under 1970-talet riskerar inte en sådan bred överenskommelse vara i otakt med den folkliga opinionen. Flera politiska partier är dock fastlåsta vid gamla kongressbeslut. Det finns flera politiska partier som behöver ha ett stort internt arbete framför sig för att kunna bli trovärdiga aktörer i klimat- och energipolitiken.

Irene Wennemo
Chef för LO:s näringspolitiska enhet