 |
En moderat arbetsgrupp tycker att kommunernas rätt att få yttra sig om etableringen av friskolor ska avskaffas. Gruppens ordförande motiverar det med att ”Konsum behöver ju inte fråga Ica om lov för att starta en konkurrerande butik”.
Nej visst – men så är det ju inte heller Ica som ska betala Konsums etablering. I så fall hade nog Ica, med all rätt, krävt att inte bara få ha synpunkter, utan också rätt att säga nej.
Och för den händelse Konsum, eller Ica, eller vilken tilltänkt företagare som helst, inte kan betala sin nya satsning med enbart eget kapital utan måste vända sig till andra finansiärer, får den lånesökande vackert acceptera att de har rätt att tacka nej, om de bedömer satsningen som alltför osäker.
Bissar situation
Med andra ord – det är normal, inte onormal praxis i affärslivet att den som ska betala också har rätt att bestämma om den vill göra det eller inte.
Det onormala – och från ekonomiska synpunkter fullkomligt bisarra – är de regler som gäller för just friskolorna: ingen prövning av det affärsmässigt hållbara i etableringen, den som ger tillståndet till etableringen har inget betalningsansvar, och den som ska betala satsningen har ingen rätt att avslå kravet.
Det är ungefär som att det bara skulle krävas en F-skattsedel från skattemyndigheten och ett organisationsnummer från patentverket för att banken skulle vara tvungen att utan egen prövning låna ut pengar till förhoppningsfulla nyföretagare,
Någon som tror att bankerna skulle godta en sådan ordning?
Viktigt med regelverk
Borgerliga ledarskribenter påpekar ofta att det är lätt att kräva rättigheter när det är någon annan som ska betala. Oftast brukar de med detta syfta på nödvändigheten av (hårda) regler inom socialförsäkringarna, så att de inte överutnyttjas.
Man må ha synpunkter på den typ av regelverk som borgerligheten med denna motivering skapat inom socialförsäkringarna, men principen är korrekt: skattepengar är inget man kan dela ut villkorslöst.
Det måste finnas ett regelverk som garanterar att de används för sina syften, att de inte missbrukas, inte överutnyttjas och inte slösa bort på onödigheter. Det gäller för sjukförsäkring och a-kassa. Det gäller precis lika mycket för skolor och läkarmottagningar.
Nödvändig hushållning
Ingen i dagens debatt – allra minst på den borgerliga kanten – hävdar att den enskilde ska ha frihet att välja om han/hon vill vara sjukskriven eller inte.
Att sjukersättning inte är något man kan plocka ut efter eget önskemål utan måste prövas av försäkringskassan betraktas inte som klåfingrig styrning av den enskildes fria val, utan som en självklar följd av nödvändigheten att hushålla med skattepengar.
Och principiellt är detta det enda möjliga synsättet – sedan kan man, som sagt, ha synpunkter på vilka regler som ska gälla, och på den ofta orimligt hårda prövning som görs i dag.
Vi kan inte ha fri dragningsrätt på skattepengar – inte för något syfte, och inte inom någon sektor. Skattepengar taxeras ut obligatoriskt av medborgarna för vissa syften. De som svarar för att skattepengarna används rätt, och som står till svars inför skattebetalarna för detta, är de politiskt förtroendevalda.
Vettlöst slöseri
Om de berövas möjligheten att hålla den kontrollen över skattepengarna, därför att vissa privata företag helt enkelt bara kan etablera sig och kräva betalning med skattemedel, kan inte de förtroendevalda fylla sin uppgift att bevaka att skatterna används rätt – och väljarna har ingen att ställa till ansvar om och när pengarna används fel.
Den moderata arbetsgruppen anser att kontrollen av friskolorna ska ske i efterhand – fyller de inte måttet, ska de läggas ned.
Är det vettig användning av skattepengar – att starta skolor som inte håller måttet för att sedan, när ett antal barn redan hunnit drabbas av bristerna, lägga ner dem? Och utöver de helt onödiga etableringskostnaderna också ta avvecklingskostnaderna, och kostnaderna för att reparera de problem som eleverna drabbats av?
Skenbar valfrihet
Det vanliga argumentet för den fria etableringen av friskolor är ”valfrihet”. Men dagens utveckling inom friskolesektorn – eller vård- och omsorgssektorn – har mycket litet att göra med valfrihet mellan olika alternativ.
Dagens utveckling innebär, förvisso, att det blir fler skolenheter att välja mellan, men de är till förväxling och förblandning lika varandra.
För de stora privata skolkoncerner – och vårdkoncerner – som dominerar marknaden vill givetvis säkra sig ett så brett kundunderlag som möjligt. Det betyder att man alltid ligger i mittfåran. Och de stora koncernerna slår sedan ut de mindre, lokalt förankrade företag, som betydligt oftare är just alternativ, det vill säga lite annorlunda.
De företagen har inte tillräckliga ekonomiska resurser att, på en marknad som blir allt mer överetablerad, klara sig mot de stora koncernerna. De slås ut, eller köps upp.
Rätt att styra
Att hålla koll över etableringarna kan, faktiskt, vara ett sätt att skydda just valfriheten – genom att se till att det inte blir den ekonomiska styrkan, utan det faktiska innehållet och kvaliteten i det erbjudna alternativet som får avgöra.
Den utveckling vi är mitt inne i handlar om att vård- och utbildningssektorn gradvis flyttas från kommunal och landstingskommunal produktion till privata storkoncerner, ofta på multinationell basis.
Att kräva hårdare regler för kontroll och styrning av de skattepengar som går till dessa koncerner handlar inte om att vilja strypa medborgarnas valmöjligheter. Det handlar om att medborgarna har rätt att styra användningen av sina skattepengar.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Skicka ett e-postbrev till politiska redaktören
