Traditionella könsmönster ska motverkas i förskolornas arbete, och jämställdhet ska främjas i all deras verksamhet. Så står det i de läroplaner som gäller för alla Sveriges förskolor, respektive i skollagen. Men kontrollen av om och hur det här efterlevs är minst sagt dålig.

Det finns till exempel inga uppgifter om hur många förskolor som överhuvudtaget arbetar med genusfrågor, och inget som har med förskolor och genusarbete att göra hanteras på central nivå – ofta inte ens inom kommunerna. Detta enligt ett reportage i tidningen Arbetaren (nr 22/08).

Pojkar och flickor behandlades olika
Där uttalar sig även Ingemar Gens, som jobbade med genusprojekten på förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle. Det var de som genomförde de välkända projekten där personalens beteende med barnen videofilmades och man upptäckte att de, tvärtemot vad de själva trodde, behandlade pojkar och flickor helt olika.

Sedan började man jobba med att vända på det – uppmuntra pojkar att vara verbala och lyhörda och flickor att vara aktiva och självständiga, till exempel. Ingemar Gens säger sig vara förvånad över att så få förskolor har tagit efter Tittmyrans och Björntomtens exempel. Det kostar ju inte ens några extra pengar.

Obligatoriskt enligt läroplanen och gratis, alltså. Varför jobbar då förskolor med genus i så pass liten utsträckning? Det motstånd som brukar formuleras mot aktivt genusarbete på förskolor brukar ofta gå ut på att sådant arbete är alltför ”ideologiskt”. Barn ska få vara de individer de är och inte verktyg för vuxnas politiska ideal, säger motståndarna.

Förskolorna är inte neutrala
Problemet är bara att dagens förskolor, eller skolor, eller arbetsplatser, inte heller är ”neutrala”. Alla sammanhang påverkar människors utrymme att utvecklas fritt som individer. På förskolorna i Gävle blev det tydligt att personalen, som var medvetna om genusfrågor och verkligen trodde sig behandla alla barn som individer, uppmuntrade vissa kunskaper och egenskaper hos flickor (som kommunikationsförmåga och hänsynstagande) och andra hos pojkar (som praktisk kompetens och mod). Inga rapporter tyder på att de är några undantag. Som det är nu begränsas människors frihet redan i förskolan genom uppfattningar och ageranden som gäller skillnader mellan könen. Det är det som läroplanen vill motverka.

Samma krav som gäller för förskolor gäller också för skolor. Det är naturligtvis lika viktigt. Men när det är dags att börja skolan är nog de flesta redan så pass formade av omgivningens genusideologi att det blir lättare att bortförklara skillnader mellan pojkar och flickor som självvalda; ”naturliga” eller slumpmässiga.

Därmed inte sagt att bara förskoleåldern är viktig. Genus skapas och kan omskapas hela livet. Men i förskolan finns en chans att upptäcka hur aktivt de flesta av oss upprätthåller ideologiska mönster som gäller kön – mönster som man tidigt lär sig att uppfatta som så självklara att de inte ens framstår som ideologiska.

Hanna Pettersson
Doktorand i rättsvetenskap